Sänkningen av USA:s kreditbetyg är historisk och en bekräftelse på USA:s tillbakagång som politisk och ekonomisk supermakt. Sänkningen är dessutom en markering från Kina mot USA – kinesiska Dagong var tre dagar före Standard & Poor’s med att nedgradera USA.
Det finns i dagsläget inget enskilt land som kan ta på sig den unika roll som USA haft i världen sedan Andra Världskrigets slut. Varken som ekonomiskt lokomotiv för världsekonomin eller som militär supermakt. Däremot finns det länder, som Kina, som vill flytta fram sina egna positioner i kölvattnet på USA:s tillbakagång.
År 2010 kom Kina ifatt USA som världens största industriproducent. Inom tio år beräknas Kina ha gått om USA som världens största ekonomi, mätt i BNP. Ett uttryck för Kinas ekonomiska frammarsch är investeringarna i nya fabriker, maskiner och infrastruktur. År 2010 motsvarade investeringarna i Kina 46 % av BNP. Detta kan jämföras med investeringarna i USA som ligger på låga 12 % av BNP. Kinas ekonomiska styrka har även fört med sig ökat internationellt inflytande. Landet är numera tredje största medlemmen i Internationella valutafonden (IMF). En ny position, vicedirektör för IMF, har inrättats och tilldelats en kines. Samtidigt är Kina fortfarande ett utvecklingsland. En stor andel av befolkningen bor på landsbygden under primitiva förhållanden. Sett till BNP per capita hamnar landet på 125:e plats i världen.
Kina utmanar redan USA:s dominans i exempelvis Afrika. Ska Kina kunna utmana USA som världens dominerande ekonomiska makt måste dock först det ömsesidiga beroende som idag råder länderna emellan brytas. Utländska investerare har under många år investerat stora pengar i kinesisk industri för att dra nytta av de låga lönenivåerna. Produkterna som producerats i Kina har därefter sålts, främst, till USA. Detta har inneburit stora överskott för den kinesiska staten, som har kunnat bygga upp en valutareserv som idag uppgår till $ 3 200 miljarder. Valutareserven har sedan lånats ut bl a till USA och främst investerats i dollarbaserade värdepapper. Detta har kunnat hålla uppe dels konsumtionen av bl a kinesiska varor i USA, dels hjälpt till att hålla uppe värdet på dollarn. Därmed har det ömsesidiga beroendet bevarats länderna emellan.
Den ekonomiska krisen rubbade detta ömsesidiga beroendeförhållande mellan Kina och USA. Det allt sämre läget för den amerikanska ekonomin har lett till en oro i Kina, bl a för att dollarn ska sjunka i värde. Två tredjedelar av den kinesiska valutareserven beräknas bestå av dollar. Sjunker dollarns värde går stora delar av Kinas valutareserv upp i rök. Skulle Kina gå ut med hård kritik av USA riskerar de att rubba förtroendet för dollarn. Detta skulle i värsta fall kunna inleda en neråtgående spiral för dollarkursen – och därmed även drabba Kinas valutareserv. Det absurda läget råder alltså att USA:s svaghet, i relation till Kina, har förvandlats till en form av styrka. USA har i viss bemärkelse tagit Kinas valutareserv som ”gisslan”. Det som gör detta möjligt är historiska faktorer. Bakom ligger USA:s tidigare överväldigande ekonomiska styrka. Dollarns dominerande ställning idag bygger alltså på den amerikanska ekonomins dominerande ställning – igår.
Det tål att upprepas: För att på allvar kunna ställa krav på, och utmana, USA måste Kina frigöra sig från det ömsesidiga beroendet länderna emellan. Denna process har Kina redan inlett, på minst tre sätt:
* Kritik via ombud. Tre dagar innan Standard & Poor’s sänkning av USA:s kreditbetyg nedgraderade Kina USA via det kinesiska ratinginstitutet Dagong Global. Detta följdes av att kinesiska medier hårt kritiserade USA efter S&P:s nedgradering. Republikanerna och Demokraterna angreps för att ansvarslöst strunta i sina utländska fordringsägare (läs: Kina) för att vinna poänger i sin interna maktkamp. Från den kinesiska regeringens sida var dock kritiken sparsam.
* Kina förespråkar en ny global reservvaluta. Kina har under en längre tid fört fram behovet av att bli kvitt USA-dollarn som helt dominerande global reservvaluta, vilket Kina även börjat få gehör för. Men än så länge finns det dock inga egentliga alternativ som på allvar skulle kunna utmana dollarn.
* Aktiv omplacering av valutareserverna. Kina har medvetet ökat sina investeringar i bl a europeiska och asiatiska statsobligationer samt i oljefält och mineralfyndigheter i Afrika, Latinamerika och Australien. Mycket pekar på att Kina även flyttar pengar inom USA – från statsobligationer till insättningar i privata banker. Kina tecknar dessutom handelsavtal med enskilda länder där affärerna görs upp i kinesiska renminbi – inte i dollar. Sådana avtal har redan slutits med Ryssland, Brasilien och Sydkorea.
Dagens förhållande mellan USA och Kina är ohållbart och bygger på en passerad historisk period. Vi kommer sannolikt att få se både fler och skarpare markeringar från Kina, likt sänkningen av USA:s kreditvärdighet, i framtiden. Särskilt i samband med en ny nedgång i världsekonomin som sätter press på alla regeringar. Nedgången kommer att skärpa Kinas utmaning mot USA.