”En kollaps av Eurozonen skulle [innebära]…en katastrof som skulle sänka levnadsstandarden till samma nivå som i Latinamerika…” (SvD 11/11-11). Med bl a dessa ord beskriver EU-kommissionen, och dess ordförande José Manuel Barroso, framtiden vid en kollaps för euron. Orden understryker på samma gång allvaret i den eurokris som håller Europa i ett järngrepp och den panik som finns inom det europeiska etablissemanget när det gäller eurosamarbetets framtid.
En ond skuldspiral. Mitt i stormens öga befinner sig Grekland och Italien – två länder med gigantiska statsskulder och budgetunderskott. Grekland är fångat i en sorts ond skuldspiral (Italien riskerar att hamna i samma läge). I grunden finns en hög statsskuld. Denna skuld ökar dessutom år från år på grund av statliga budgetunderskott – dvs att staten har större utgifter än skatteinkomster. Kombinationen av hög statsskuld och årliga budgetunderskott gör att Grekland får betala mycket höga räntor när man ska ta nya lån eller omsätta gamla lån. De höga räntorna ökar statens utgifter ytterligare vilket i sin tur leder till än större budgetunderskott och statsskuld. Detta leder i sin tur till att det blir ännu dyrare att låna nästa gång, osv.
Låg produktivitet
Greklands ekonomiska problem beror inte på att grekerna är ”lata”, som ibland antyds i media (se ruta). Istället är en viktig orsak till problemen i Grekland och andra krisländer att man halkat allt längre efter övriga euroområdet när det gäller ekonomins produktivitet. I genomsnitt har kostnaden per producerad enhet i hela euroområdet ökat med ca 20 % under åren 1999 till 2010. I Grekland är siffran nästan 40 %. Trots låga grekiska löner har alltså kostnaderna per producerad enhet ökat mer i krisländerna än i exempelvis Tyskland. Den lägre produktiviteten, dvs att grekiska företag har mindre effektiva maskiner och arbetsmetoder, gör att man helt enkelt förlorat i konkurrensen mot andra företag inom eurozonen (se tabell). Vinnare är Tyskland som 2010 hade ett bytesbalansöverskott som motsvarade de sammanlagda bytesbalansunderskotten i Spanien, Portugal och Italien.
Bankernas kris blev staternas
Skuldkrisen i Europa är egentligen en fortsättning på finanskrisen 2008, som skapade en bestående hög arbetslöshet. Detta innebar ökade statliga utgifter, och minskade inkomster – med större statsskuld som följd. De ökade statsskulderna beror också på stödpaketen till bankerna. Irland fick 2010 betala uppåt 50 miljarder Euro för att rädda landets krisande banker. Detta ledde till ett budgetunderskott på 32 %. I Storbritannien har staten gått in med 123 miljarder pund i kontanta stödåtgärder till de krisande bankerna.
Greklands speciella kris måste också tillskrivas det sätt som landet kom med i eurosamarbetet. Den grekiska staten hyrde in amerikanska banker för att skönmåla den grekiska ekonomin i syfte att matcha de ”konvergenskrav” som ställdes på nya medlemmar. På så sätt framstod den grekiska ekonomin starkare än den egentligen var – vilket den grekiska befolkningen nu får betala ett högt pris för.
Ekonomisk avmattning ytterligare hot
EU-kommissionen förutspår att ekonomin stannar av inom EU år 2012, med en tillväxt på 0,5 %. Prognosen bygger på att återhämtningen bryts även i resten av världsekonomin. Inbromsningen utgör ytterligare ett hot mot eurozonen. Den innebär nämligen att de värst drabbade ekonomierna i södra Europa inte kommer att få draghjälp av resten av världen för att komma ur krisen. Till detta ska man lägga att de planerade budgetåtstramningarna kan komma att förvärra läget ytterligare – speciellt mot bakgrund av en internationell lågkonjunktur.
Ett exempel på detta är återigen Grekland. Under 2010 genomförde landet ett av historiens hårdaste sparpaket. Lönerna sänktes med i genomsnitt 7,9 %. Pensionerna sänktes med 10 % och nästan 2000 skolor stängdes eller slogs ihop. Kostnaderna för vården minskade med 30 % (Källa: Fackligt.eu). Men när löner och pensioner sänks minskar också köpkraften, vilket i sin tur minskar produktionen och ökar arbetslösheten. Greklands ekonomi har krympt med totalt 15 % de senaste tre åren – delvis som ett resultat av nedskärningarna. Denna kollaps är av historiska mått.
Etablissemanget lamslaget
I södra Europa har skuldkrisen och arbetslösheten på uppåt 20 % (betydligt högre hos ungdomar) provocerat fram kraftfulla proteströrelser. I Italien och Grekland har regeringarna fallit. I norra Europa finns krafter som vill slippa betala de sydeuropeiska ekonomiernas underskott. Inom det tyska kristdemokratiska partiet finns de som vill skapa en ”eliteurozon” bestående av de mer välmående ekonomierna i norra Europa. Samtidigt räds makthavare i alla EU:s länder konsekvenserna av en uppsplittring av euron, en fullständigt okontrollerbar process som enligt Barroso skulle kunna kosta ”upp till 50 % av Europas BNP”. Motsättningarna och de enorma insatserna har hittills förlamat de europeiska makthavarna. De våldsamma nedskärningsprogrammen har snarast förvärrat situationen. Kapitalismen saknar idag åtgärder för att stoppa eurokrisen.
Alleuropeisk investeringsplan
Vad är då vägen ut ur eurokris och massarbetslöshet? Paradoxen ligger i att det finns enorma tillgångar samlade hos ett fåtal jätteföretag samtidigt som miljontals människor i en rad länder tyngs ned av ökande skuldberg. Enligt Forbes gjorde 100 av Europas största företag vinster på totalt 2 600 miljarder kr, bara under krisåret 2009! Dessa enorma resurser skulle kunna utgöra en grundplåt för ett all-europeiskt investeringsprogram där de 15,5 miljoner européer, som idag är arbetslösa, skulle kunna dras in på arbetsmarknaden, öka produktionen och vända den nedåtgående ekonomiska spiralen.
Och investeringsobjekt behöver vi inte leta efter. Det behövs omfattande investeringar för en miljövänligare infrastruktur i städer och mellan städer i Europa; det krävs upprustning av bostäderna runt de europeiska storstäderna liksom av utbildning och sjukvård. Det krävs även väldiga investeringar i en ny och miljövänligare industriell produktion. Sådana satsningar skulle skapa miljontals nya jobb och vända en nedåtgående ekonomisk spiral.
Detta förutsätter dock dels en samordning av vinsternas fördelning, investeringarna och kapitalströmmarna; det kräver även en långsiktighet i det ekonomiska tänkandet som är totalt oförenligt både med privata vinstintressen och marknadernas sätt att reagera. Det som skulle kunna ta Europa ut ur krisen, genom ökad produktion och sysselsättning, ligger därför utanför kapitalismens förmåga. Det marknaderna och spekulanterna kan erbjuda är en lösning som innebär en fortsatt överföring av inkomster, från löntagare till kapitalägare; från ekonomiskt svaga länder som Grekland till ekonomiska stormakter som Tyskland. Men inte ens denna lösning utgör någon garanti. Det som står på spel är kapitalismens överlevnad i en rad europeiska länder. Den europeiska arbetar- och fackföreningsrörelsen måste göra sig beredd på de största kraftmätningarna sedan åren efter Andra Världskrigets slut.
Är grekerna lata?
Greker har bland de kortaste semestrarna i Europa, arbetar över tre veckor mer än EU-genomsnittet per år och har dessutom lägre löner. I Grekland är minimilönen 750 Euro per månad – dvs knappt 7000 kronor per månad (Källa: DN). Den reella pensionsåldern 2009 var 61,8 år i Tyskland och 61,9 år i Grekland. I Spanien låg den reella pensionsåldern på 66 år och i Portugal på 67 år (Källa: Fackligt.eu). Grekerna tillhör de hårdast arbetande i Europa.