En tid var Sverige världens näst största skeppsbyggare. På 1950- och 1960-talet svarade svenska varv i genomsnitt för nära 10 % av produktionen av världens fartyg. Göteborg blev världens största skeppsbyggarstad. Vid kulmen sysselsatte svensk varvsindustri 39 000 anställda varav 15 000 i Göteborg.
Sverige kunde även annat. Innan skeppen sattes samman hade järnmalm brutits och fraktats till järn- och stålverk. Först sedan malmen förädlats kunde den fraktas vidare till Göteborg. Men Sverige kunde annat också. Redan på 50-talet kunde ett land med bara 5-6 miljoner invånare producera totalt fyra bilmodeller. Två lastbilar: Volvo och Scania. Och två personbilar: Volvo och Saab. De flesta nationer med 5- 6 miljoner invånare kunde inte göra en bilmodell.
Men Sverige blev alltmer avancerat. Det var ännu ovanligare att ett land av Sveriges storlek kunde göra flygplan. Speciellt egna stridsflygplan. Vi kanske inte tycker om krigsmaterial. Men här är det tekniska kunnandet som är det viktiga. För kan man göra en svår sak, då kan man, om resurserna och den politiska viljan finns, även göra en annan, mindre krigisk.
Sveriges välstånd byggdes upp av arbetarna. Dessa ställdes till industrins förfogande genom en enorm strukturomvandling. Folk flyttade från inland till kust. Och från norr till söder. Detta i en tidigare aldrig skådad omfördelning. Folk från improduktiva jordbruk i norrlands inland förflyttades och blev högproduktiva industriarbetare inom varvs-, stål- och bilindustrin.
Den andra sidan av myntet var avfolkningen av skogslänen, miljöförstöringen och rotlösheten i de nya anonyma förstäderna. Tidigare hade orter vuxit på ett stegvist sätt. Från by till tätort, från samhälle till stad. Och ibland till Stor-stad. Nu skulle plötsligt 10 000 personer befolka ett helt nytt bostadsområde genom massiv inflyttning på en mycket kort tid. Detta kom att innebära den sociala kollapps som sedan dess sociologer och psykologer, poliser och socialarbetare har diskuterat och doktorerat.
Men allt bottnade i något så enkelt som i en katastrofal stadsplanering som slutänden på den strukturomvandling som den av kapitalet dominerade industrin behövde och staten levererade. Till detta ska läggas att Sverige, trots folkomflyttningen och kvinnornas utträde på arbetsmarknaden, inte hade tillräckligt med arbetskraft. Så staten och kapitalet åkte utomlands och värvade de yngsta, starkaste och mest välutbildade finnar och jugoslaver de kunde hitta.
Och många av dessa hamnade i de socialt utsatta förorterna. Järnmalmen i gruvan transporterades till smältverken, bearbetades och levererades sedan till varv- och bilindustrin. Människorna, både från norrlands inland, Finland och Jugoslavien gjorde en liknande resa som järnmalmen.
Idag står Sverige inför en renässans som gruvnation. I Kallak utanför Jokkmokk har en malmkropp hittats som kan vara större än den i Kiruna, I Pajala har en malmkropp hittats som kan vara lika stor som den i Gällivare-Malmberget. Och även i Bergslagen planeras det för att öppna nya, och återuppväcka ruvor som legat i malpåse.
Sveriges industrialisering började med gruvnäringen. Och nu börjar det om. Åena sidan innebär detta chansen att sjukstugan i Dorotea, liksom att ambulansen i Åsele, får vara kvar. Hela bygder, som under decennier präglats av avfolkning och en samhällelig ”depression”, kan få en nystart. Å andra sidan är det nu, just nu, som erfarenheterna av de tidigare misstagen inte får glömmas bort. Det är inte möjligt att säga vilken gruva som inte kommer att klara miljökraven. Däremot är det möjligt att förutse gigantiska inkomster, många arbetstillfällen och en andra chans för en rad samhällen som aldrig återhämtat sig sedan strukturomvandlingen på 60-talet.
Cirkeln är sluten. Jobben vid gruvorna måste besättas av ortens söner och döttrar (det får inte bli som att arbeta på en oljerigg i 14 dagar för att sedan åka hem till Stockholm i två veckor, o s v); miljöprövningar måste göras så att landskapet och grundvattnet inte förstörs, även om det påverkas; alla företag måste avsätta en andel av vinsten för att kommunerna ska kunna utveckla en mer varierad arbetsmarknad innan den nya gruvepoken är slut. Det har de råd till. Tidigare tillföll nämligen hälften av vinsterna från gruvbrytningen staten.
Socialister som menar allvar måste ha ett program för industrin i detta läge. Arbetarpartiet inbjuder till samarbete kring att utarbeta ett sådant program.