En bärande tanke med nedskärningarna var att dessa skulle minska statsskuldens andel av BNP. Detta skulle i sin tur leda till att omvärlden skulle få ett större förtroende för, låt oss säga, Greklands ekonomi. Då Grekland sedan lånade pengar skulle det ökande förtroendet avspeglas i att Grekland skulle få betala en lägre ränta på sina nödvändiga lån.
Denna lägre ränta skulle sedan bidra till att öka den ekonomiska aktiviteten i ekonomin som helhet. På sikt skulle därmed nedskärningarna få BNP att börja växa, och mer än kompensera för den ursprungliga nedskärningen. Sådan var tanken. Bara åtstramningarna kunde sänka statsskuldens andel av BNP.
Men så har inte skett i en rad länder. Vi kan ta Grekland, Spanien, Portugal, Italien eller Irland som exempel. I flera av dessa länder har minskningen av BNP varit större än åtstramningen i den offentliga sektorn. Därför har statsskuldens andel av BNP ökat istället för att minska.
Låt oss repetera det problem som belyses av IMF:s nya beräkningar. Målet med nedskärningarna är alltså att minska statsskuldens andel av BNP. Men om en nedskärning på 100 kr i de offentliga finanserna leder till att BNP minskar med mer än 100 kr, så kommer statsskulden inte att ha minskat i förhållande till BNP. Om multiplikatorn är större än 1,0 så kan det tvärtemot vara så att en nedskärning leder till att statsskulden växer (!) i förhållande till BNP. Låt oss ta ett tänkt och förenklat räkneexempel för att förklara resonemanget i siffror.
| Statsskuld: | 1000 kr |
| Bruttonationalprodukt (BNP): | 1000 kr |
| Förhållande: S-skuld/BNP | 100 % |
Sedan skär vi 100 kr i den offentliga sektorn och minskar därmed statsskulden till 900 kr. Med en multiplikator på (låt oss säga) 1,3 minskar då BNP med 130 kr och landar på 870 kr. Hur stor kommer då statsskuldens andel av BNP att vara?
| Statsskuld: | 900 kr |
| Bruttonationalprodukt (BNP): | 870 kr |
| Förhållande: 900/870 | 103 % |
Kommentar:
Trots att vi har skurit inom offentliga sektorn så har statsskulden inte minskat – i förhållande till BNP! Den har istället ökat. Återigen: skälet är att även om statsskulden har minskat så har BNP minskat mer. Så i vårt tänkta exempel utgör nu statsskulden 103 % av BNP istället för 100 %.
Effekten av att jobben har offrats inom t ex vård, skola, omsorg och järnvägsbyggen blir då inte att omvärldens förtroende ökar för vår tänkta ekonomi. Istället kommer omvärldens förtroende att ha minskat. Statsskulden har ju blivit större i förhållande till BNP. Detta innebär att den tänkta räntesänkningen på lån, som skulle öka farten i ekonomin i framtiden, också uteblir.
Istället kommer de länder som lånar ut pengar att kräva ytterligare nedskärningar, som i sin tur leder till en ytterligare minskad BNP, detta i en nedåtgående ekonomisk spiral där jobben och servicen inom vård-skola-omsorg minskar. För ju mindre BNP, ju mindre skatteinkomster och desto färre jobb. Det IMF:s nya beräkningar säger oss är att nedskärningarna har motverkat sitt eget syfte. Ett annat sätt att uttrycka det hela på är att miljontals jobb har offrats i onödan.