Det finns de som spekulerar om att Borg och alliansregeringen medvetet underskattar det ekonomiska lägetför att sedan kunna överraska med ett ljusare framtidsperspektiv och rejäla satsningar inför valåret 2014.
Ingenting är uteslutet. Men en annan förklaring är att IMF har kommit ut med en ny prognos för den globala utvecklingen. I denna prognos förutsägs en långsammare ekonomisk utveckling. De siffror som IMF presenterar för Sverige ligger på ungefär samma nivå som Borgs. Bakom inbromsningen ligger bl a den mycket utdragna s k eurokrisen. Men kapitalismen har även andra problem. Även i USA sker det nedskärningar av de offentliga utgifterna. Och samtidigt saktar den kinesiska tillväxten in.
Inflation och nya spekulationsbubblor?
Över stora delar av världen försöker nu olika länders centralbanker få fart på ekonomin. Det är främst två metoder som används. Dels fortsätter politiken med låga räntor. Till detta kommer väldiga köp av statsobligationer. Exempel på centralbanker som gör stora inköp av obligationer från sina regeringar är amerikanska Federal Reserve, Bank of England, den Japanska centralbanken samt den europeiska centralbanken. Tekniken är denna: centralbankerna trycker upp en väldig massa pengar som de sedan köper statsobligationer för, av sina egna regeringar, som därmed i sin tur får mer pengar. Dessa nya friska pengar kan sedan satsas antingen på nya infrastrukturprojekt eller användas för att sänka skatterna (statsbudgeten kan ju nu delvis finansieras genom de pengar de egna centralbankerna tryckt upp).
Tanken är naturligtvis att få fart på kapitalismen. Men denna metod är behäftad med faror. Dels kommer det mer pengar i omlopp innan någon ökning av produktionen har hunnit ske (om den sker över huvud taget). På sikt kan detta innebära inflation. Och en ökad tillgång på billiga pengar – dvs låga räntor – är exakt vad som tidigare har skapat spekulation och kreditbubblor. Och kreditbubblor var det som bidrog till att fördjupa den kapitalistiska krisen 2008 när det finansiella systemet gick i baklås. Så fortsatt låga räntor och kraftig ökning av penningmängden kan mycket väl bidra till nya framtida kriser.
Socialdemokraternas alternativ
I detta läge kritiserar socialdemokraterna alliansregeringen för att vara lössläppta när det gäller de offentliga utgifterna. Det verkar som om S ligger fem år efter, minst, när det gäller förståelsen för vad som händer. Över hela världen har IMF, regeringar och centralbanker börjat att luckra upp den stenhårda budgetdiciplinen. Så också i Sverige. I vårbudgeten förslår Borg att Sverige, under ett antal år, ska ha större offentliga utgifter än inkomster. Motivet är att ekonomin behöver stimuleras. Det överskottsmål som finns för budgetarna gäller nämligen inte för varje år utan för genomsnittet under en hel konjunkturcykel. Och denna cykel verkar bli minst tio år lång.
Socialdemokraterna har i alla fall lärt sig en politisk läxa: att de måste återerövra förtroendet hos väljarna när det gäller att vara det parti som är bästa på att bekämpa arbetslösheten. På den nyss avslutade kongressen slog partiet fast att Sverige år 2020 ska ha EU:s lägsta arbetslöshet. Men när det gäller konkreta åtgärder har S inte mer att komma med än Borg och co. Båda regeringsbildarna, Reinfeldt och Löfvén, befinner sig dessutom nästan helt och hållet i händerna på en kapitalism som inte alls har tagit sig ur den kris som inleddes 2008.
Varje seriöst försök att bekämpa arbetslösheten, och ta kontroll över ekonomin, innebär att vinster och krediter måste styras bort från spekulation och istället riktas mot investeringar. Detta kräver i sin tur en löntagarnas kontroll över banker och nyckelföretag inom tillverkningsindustrin – baserat på ett gemensamt ägande. De alternativ som förs fram av Anders Borg, och av S ekonomiska talesperson Magdalena Andersson, framstår som recept för ytterligare ett förlorat decennium. Speciellt för de arbetslösa.