Grekland står i centrum för den ekonomiska krisen. Över Europa har rykten spridits om att grekerna är lata, att de inte jobbar och att de pensionerar sig för tidigt. Med boken ”Skulden. Eurokrisen sedd från Aten”, och en föreläsningsturné, tar Kajsa Ekis Ekman på sig uppdraget att upplysa Sverige om lögnerna kring krisen i Grekland.
Ekis Ekman berättar om tysk media som målade upp bilden av att de grekiska medborgarna var skyldig till krisen. Grekerna var lata och levde ett liv i lyx som de inte kunde betala för. Hela Europas media och högerpolitiker hakade på. Brittisk TV körde ”go greek for a week” där pensionärer åkte till Grekland och levde som en grek, drack ouzo och dansade hela dagarna. Tyska Bild publicerade ett sällskapspel som gick ut på att greker försökte undvika jobbet och istället gå direkt till stranden. Finansminister Anders Borg snackade om att grekerna pensionerade sig vid 40 års ålder, och fick två månaders extra lön. Man skyllde på tågkonduktörer, sa att de fick 50000 för att tvätta händerna, att grekiska skolor hade 14 gymnastiklärare. Inget av detta har mycket med verkligheten att göra.
I sin föreläsning visar Ekis Ekman med siffror från Eurostat att det som sades om Grekland är lögner. Grekerna jobbar 42,2 timmar i veckan jämfört med hela EU som jobbar 37,4 timmar och Sverige, där vi jobbar 36,5 timmar. Pensionsåldern i Grekland ligger på 61,5 år jämfört med EU-genomsnittet på 61,1 år. Genom att framställa arbetarklassen som skyldig kan man undvika ett ifrågasättande av bankerna och av den kapitalistiska ekonomin. Det man kallar för räddningspaket är egentligen skuldpaket som förvandlar landet till en straffarbetskoloni. Detta för att undvika att de franska, tyska och brittiska banker som lånat ut pengar till Grekland inte ska gå omkull och dra med sig euron.
Ekis Ekman berättar om hur Grekland, på två år, gått från att påminna om Sverige till att ha stängt ner public service-TV, fått en bankchef som premiärminister, halverade löner inom offentlig sektor och 65 procents ungdomsarbetslöshet. Ekis Ekman berättar också om fabriker och restauranger, tidningar och skolor i Grekland som tagits över av arbetare. De drivs numera framgångsrikt med en mer välmående arbetsstyrka som känner att de har inflytande över sina arbetsplatser.
Gyllene Gryning är ett fascistparti som anammat vad Ekis Ekman kallar en ”inverterad variant” av EU:s förakt mot Grekland. Partiet riktar sitt förakt mot invandrare och flyktingar – ett fullständigt oresonligt hat som säger att ”de går inte att lita på, de stjäl och vägrar jobba och har inget här att göra”. Trots den mörka bakgrunden utgör författarens beskrivning av de som tar kamp mot fascismen ett hopp inför framtiden.