Arbetarpartiet ser med oro på Sverigedemokraternas frammarsch. I en Sifo-mätning för hur svenskarna skulle ha röstat, om riksdagsvalet hade hållits i augusti i år, uppger hela 17,8 procent att de skulle ha lagt sin röst på SD. Detta innebär Sifos högsta notering någonsin för SD. Det innebär också att SD:s frammarsch inom väljarkåren – som saknar motsvarighet i Sveriges historia – även fortsatt efter valet. Enligt Sifo skulle SD ha fått nästan 40 procent fler väljare i augusti 2015 än vad partiet fick i valet i september ifjol! Detta har fullkomligt chockat det svenska politiska etablissemanget.
Särskilt chockade är Socialdemokraterna. SD:s frammarsch sker naturligtvis på bekostnad av andra partier. Främst sker den på bekostnad av S. Sammantagna ligger nämligen allianspartierna i Sifos mätning nästan exakt på samma siffror som vid valet i fjol. Men för S ät tappet desto större. Socialdemokraternas tillbakagång är nästan lika stor som uppgången för SD. Sambandet mellan S tillbakagång och SD:s uppgång är inte omedelbart – på kort sikt. Men på längre sikt är det inte svårt att se att huvuddelen av SD:s väljare kommer från samhällsgrupper som tidigare identifierat sig med S. Det har skett ett verkligt uppbrott från detta parti. Via omvägar och under en längre period har de som brutit upp nu hamnat hos SD. Åtminstone för en period. Ibland var det föräldrarna som bröt upp från S och började den politiska vandringen – och barnen som nu, i valet i fjol, röstade på SD. Men, det är huvudsakligen de samhällsgrupper som tidigare stöttade S, som under drygt 20 år gjort den vandring som lagt grunden till SD:s unika uppgång. Vi skrev att detta har skakat hela etablissemanget – men särskilt S. Sifo-mätningen visade nämligen att SD skulle ha fått fler arbetarväljare än S – om det hade hållits riksdagsval i augusti 2015! I hela väljarkåren är fortfarande Socialdemokraterna och Moderaterna större än SD. Men skillnaden krymper.
Industrin lade grunden för välfärden
Vi ser alltså med oro på den till synes hejdlösa uppgången för SD. Vi ser med ännu större oro på vanmakten hos det svenska etablissemanget inför den utvecklingen i det verkliga samhället – som existerar oberoende av vad opinionsmätningarna till riksdagen visar. Mest av allt oroas vi för etablissemangets fullständiga ointresse, och handlingsförlamning, inför den pågående avindustrialiseringen. Det var omvandlingen av Sverige till en industrination som lade grunden till välfärdssamhället. På samma sätt kommer avindustrialiseringen, om den tillåts fortsätta, att slå undan grunden för välfärdssamhället. Även SD står handlingsförlamade inför avindustrialiseringen. Socialdemokraterna skulle – genom att slå vakt om industrin, dess jobb och skatteinkomster – kunna visa en väg framåt. Men etablerade politiker – oavsett om de heter Stefan Löfven, Anna Kinberg Batra eller Jimmie Åkesson – står bara passiva och ser på när vinster gjorda i Sverige omvandlas till investeringar, jobb och produktion i utlandet; när skatteinkomster och samt kunnande (Fou) försvinner bort från Sverige.
Om Socialdemokraterna kunde lägga fram en politik som slog vakt om industrin – dess vinster, investeringar, jobb och skatteintäkter – skulle resurserna även öka för offentliga sektorns verksamheter. Vi syftar på skola, äldreomsorg samt på de väldiga behoven att rusta upp miljonstäder – vilket i sin tur för oss tillbaka till behovet av (bygg)industrin. Detta skulle göra det möjligt för S att återvinna hundratusentals arbetare. Men det gamla arbetarpartiet står, (liksom lillebror V) alltså fullständigt handfallet. Alltmedan arbetarna rör sig mot SD.
Arbetarförakt vinner inga väljare
Det är bara om Socialdemokraterna förmår genomföra konkreta handlingar, i denna riktning, som SD:s karaktär av enfrågeparti kan avslöjas. Och som skulle ge S en chans att återvinna väljarna. Däremot kan väljarna absolut inte återvinnas genom det politiska etablissemangets föraktfulla attityd mot arbetare (och andra) som i allt större skaror uppger att de tänker rösta på SD. Till det politiska etablissemanget hör ledarna (ministrar, riksdagsledamöter, m.fl) för S och M, övriga allianspartier, samt för MP och V.
Om Socialdemokraterna hade hållit sitt vallöfte från november 2013, om att införa ett program i tio punkter med ”ordningsregler för svensk arbetsmarknad” hade partiet haft chansen att behålla en större del av sina väljare. Och då hade Jimmie Åkesson & Co aldrig nått dagens höga nivåer. Men S svek detta vallöfte. Kanske delvis p g a sitt regeringssamarbete med det anti-fackliga MP.
Vänsterpartiet borde ha stått upp mot EU:s fria arbetskraftsinvandring som – kombinerad med bemanningsföretag och öststatsutvidgning – nu i snabb takt luckrar upp kollektivavtal och arbetsrätt samt försvagar fackföreningarna. Då hade V haft chansen att dra till sig delar av de arbetare som brutit upp från S. Och SD hade då aldrig blivit så starka som de nu är. Men V har övergett sitt EU-motstånd. Partiet tillhör numera ”EU-kritikerna”. Detta betyder att Jonas Sjöstedt försöker inbilla folk att V ska kunna förändra EU inifrån! Därför har V – vid två tillfällen med mellanliggande riksdagsval – röstat för att Sveriges medlemskap i EU skrivits in i den svenska grundlagen. Därmed har den fria rörligheten, som kraftigt förskjutit makten på arbetsplatserna till arbetsgivarnas fördel, också skrivits in i grundlagen. – med Vänsterpartiets aktiva stöd (och Socialdemokraternas).
Vänsterpartiet kan därmed inte längre försvara kollektivavtal, arbetsrätt och fackliga rättigheter – på ett effektivt sätt. Och detsamma gäller för alla partier som röstade för att medlemskapet i EU skrevs in i grundlagen. Sanningen är fruktansvärt pinsam: det enda av dagens riksdagspartier som inte röstade för att EU-medlemskapet skulle skrivas in i grundlagen var SD!
Om vi sammanfattar situationen: lägger vi ihop riktningen i opinionsmätningarna med de gamla partiernas brist på politiska alternativ – finns faktiskt möjligheten att det största partiet i Sverige, efter riksdagsvalet 2018, kommer att heta Sverigedemokraterna!