I DN 29/8 skrev den ”fristående” Richard Swartz en kolumn apropå att han uppmärksammat att debatten idag kräver mindre, inte mer, av EU:s överstatlighet. I denna kolumn avslöjar Swartz den svenska borgerlighetens, och hela det svenska etablissemangets, syn på och förakt för de små européernas motstånd mot EU:s överstatlighet.
Richard Swartz direkt hånar befolkningarna i Sverige, Italien och Slovakien med orden ”europén fortsätter att envist klamra sig fast vid sin lilla nationalstat eftersom hans känsla av samhörighet har mer med nationella gränser än med europeiska institutioner att göra”.
Detta var ett välgörande klarspråk.
Swartz hånar alltså öppet de befolkningar som inte känner större samhörighet med de ”europeiska institutionerna” än med de ”nationella gränserna”. Låt oss dröja oss kvar vid institutionerna. Internationalism har absolut inget med EU:s överstatlighet att göra! Swartz saknar de mest elementära kunskaper i ekonomi. Han begriper inte heller när tystnad är på sin plats. Därför läxar han bl a upp de grekiska arbetarna för att de inte begriper att Grekland inte kan ”räddas” utan EU. Vi undrar om den grekiska befolkningen, sedan krisen 2008, uppfattat att den ”räddats” av EU…
Men det finns idag många, även bland borgerliga ekonomer, som anser att krisen i Grekland till stor del var just EU:s fel – eftersom de av Swartz så omhuldade ”institutionerna” släppte in Grekland i euro-samarbetet. Tvärtemot att EU skulle behövas för att rädda Grekland hävdar idag många borgerliga ekonomer att om inte Grekland pressats in i euro-samarbetet så skulle landets situation inte vara lika katastrofal som den är idag. Och det var just EU som pressade in Grekland i eurozonen.
Men Swartz vill inte stanna där – i sin kamp för de ”europeiska institutionerna”. Han upplyser oss svenskar om att landet inte kan försvaras utan Nato! Vän av ordning skulle, småaktigt, kunna invända att Swartz gått händelseutvecklingen lite i förväg. Nato är ingen EU-institution. Och än så längre har inte heller EU blivit ockuperat av Nato.
Denna lilla fadäs bekommer dock inte Swartz – denne tjatigt återkommande kolumnist i DN. Han fortsätter att läxa upp oss som inte förstår ”institutionernas” betydelse. Swartz vet att berätta att Italien inte kan komma tillrätta med båtflyktingarna på Medelhavet samt att Europas klimatproblem är gränsöverskridande. Problemet för Swartz är att just dessa institutioner har misslyckats med att enas kring asyl- och flyktingpolitiken. Och när det gäller klimatfrågorna räcker inte ens ”institutionerna” – även om dessa kunde komma överens om något. Den globala uppvärmningen är ju just … global. Så utan USA, Indien och Kina är till och med ”institutionerna” otillräckliga.
Varför då lägga så mycket krut på denna Swartz? Han är ju uppriktigt sagt dum i huvudet. Svaret är att han är en tjatigt ofta återkommande kolumnist i vad Jan Guillou kallar Sveriges malligaste tidning (DN). Hans åsikter är representativa för hela det svenska byket av politiska maktpartier (inklusive Fi), storbanker och storföretag, samt Nato-ivrande generaler i Sverige. Swartz har gjort karriär på att föra ut deras åsikter i en, ibland pinsamt, rå form. Men Swartz har gjort oss tjänsten att visa att för den maktelit, vars talan han för, utgör EU:s överstatlighet detsamma som internationalism. Och att makteliten föraktar alla som inte stöder de ”europeiska institutionerna”. De anses vara räddhågade små nationalister.
Men ”institutionerna” är just de som försöker förslava Grekland, genom att ”rädda” främst de tyska och franska bankerna. Till institutionerna hör ECB (Europeiska Centralbanken), EU-kommissionen och IMF (vi låter denna USA-dominerade institution passera, Swartz själv lät ju Nato passera).
Det har aldrig slagit vår store internationalist att den lille europén, som han hånar för att envist klamra sig fast vid sin ”nationella gräns”, kanske gör detta för att det kollektivavtal som det tagit fackföreningsrörelsen hundra år att upprätta gäller just inom denna gräns. Inte utanför. Och detsamma gäller för en rad arbetsrättsliga lagar och fackliga rättigheter. Swartz hån mot européns ömkliga fasthållande vid sin gräns speglar storborgerlighetens ursinne över att deras institutioner ännu inte lyckats göra sig av med allt vad kollektivavtal, arbetsrätt och fack heter. Bland annat.
Ett avgörande skäl till framgångarna för t ex Sverigedemokraterna, Sannfinländarna, Fremskrittspartiet, Dansk Folkeparti, FPÖ i Österrike och UKIP i Storbritannien är att Socialdemokraterna och Labourpartiet kapitulerat för de ”europeiska institutionerna”. Borgerligheten har fått definiera vad som är internationalism. Arbetarrörelsen har gått med på detta och sitter därmed i en fälla. S och V utgör två utmärkta exempel.
Därmed har miljoner av européer inte haft något annat val än att vända sig till de som åtminstone slagit vakt om nationen. För nationen har ändå, med rätta, uppfattats som mindre odemokratisk än de ”institutioner” som Swartz månar om.
För oss är internationalism inte de ”europeiska institutionerna”. Vi såg ett verkligt exempel på internationell solidaritet under det spanska inbördeskriget på 30-talet. Folk från alla länder i Europa, och även från USA och längre bort ändå, reste till Spanien för att försvara den lagligt valda regeringen mot fascisten Franco – som fick sitt stöd av Hitler och Mussolini.
Den våg som SD surfar på i Sverige är alltså inte enbart en fråga om flyktingpolitik. De surfar även på den protest mot de ”europeiska institutionernas” överstatlighet, som etablissemanget vill få oss att tro utgör den enda och sanna internationalismen. Det är mot denna ”internationalism” som det grekiska folket just nu kämpar bakom sin nationella gräns. Fast från helt andra utgångspunkter än t ex SD. Om inte Socialdemokraterna och Vänsterpartiet hade svikit när det gäller EU-institutionerna är det inte alls säkert att SD hade haft sådana spektakulära framgångar.
Det krävs en ny folkomröstning om EU
Dagens EU har väldigt lite att göra med det EU som svenska folket röstade för 1994 (med en liten majoritet). Då beskrevs EU som ett samarbete mellan jämbördiga länder – med vetorätt. Idag är det allt mer av överstatlighet och majoritetsbeslut som gäller.
Ett av Arbetarpartiets mål är att åstadkomma en ny folkomröstning – för eller emot svenskt medlemskap i EU. Bland annat för att slå vakt om kollektivavtal, arbetsrätt och fackliga rättigheter i övrigt.