Nederlaget för demokraten Hillary Clinton var inte bara ett individuellt nederlag. Det utgjorde ett förödande nederlag för hela det politiska etablissemang som Clinton representerade. Även ledande republikaner uppmanade nämligen amerikanerna att rösta på Clinton. Framgångarna för Donald Trump, och under primärvalen för den demokratiske socialisten Bernie Sanders, visade att USA:s arbetande befolkning aldrig varit så redo att bryta upp från tvåpartisystemet och skapa ett arbetarparti. Vi ska försöka visa detta i de artiklar som följer.
I en krönika om valutgången i USA skriven av en politisk chefredaktör med rötterna i Folkpartiet kunde bl.a. följande läsas: ”Donald Trumps seger … lämnar en världsbild i spillror för stora delar av västvärldens politiska, akademiska, kulturella, ekonomiska och mediala etablissemang”. Detta är inte bara patetiskt. Orden uttrycker även etablissemangets förakt för arbetare, både för de i blåställ och för de i vita manschetter, som gav Trump och republikanerna segern. Denne gråtmilde representant för det mediala etablissemanget har absolut inte förstått någonting av alla budskap som knegarna sänt. Budskapen har varit både många och kraftfulla. Efter att ha nämnt valutgången i USA som ett av dessa budskap fortsätter vi med andra. Vad sägs om den historiska förändringen i Sverige, där SD nu får stöd av fler jobbare i LO-yrkena än Socialdemokraterna. Eller om framgångarna för en rad av Sverigedemokraternas systerpartier i Europa som Front National i Frankrike. Nämnas måste också den folkomröstning i Storbritannien som påbörjade Brexit (det brittiska utträdet ur EU). Lägg till detta framgångarna dels för Bernie Sanders, som presenterade sig själv som en ”demokratisk socialist”, och som under premiärvalen i USA talade om behovet av en ”politisk revolution”. Dels om valet av, och sedan omvalet av, den radikale Jeremy Corbyn till ledare för Labourpartiet i Storbritannien.
För att inte förstå dessa budskap, som alla har en sak gemensam nämligen stora delar av arbetarklassens uppbrott från och sökande av alternativ till etablissemanget, krävs det något mer än att bara vara blind, döv och dum. Det handlar om en oförmåga att lyssna till de många budskap som gång på gång understrukit att den ”samhällselit” som skribenten tillhör har förlorat sin trovärdighet! Denna oförmåga att lyssna och förstå ”skriften på väggen” uttrycker tydligt etablissemangets arbetarförakt, riktat både mot knegarna i blåställ och mot de i vita manschetter, som gav Donald Trump segern i presidentvalet.
Det vår kolumnist talar om, som vore det en katastrof, är att etablissemangets egen världsbild lämnats i spillror (läs om ingressen noggrant). Detta understryker oförmågan hos etablissemanget att se den verkliga utvecklingen i samhället. Denna oförmåga understryker arbetarföraktet. Det är etablissemangets monumentala ointresse för de arbetandes växande problem som lagt grunden till Donald Trumps seger i presidentvalet. Och som gett Republikanerna en majoritet i både Senaten och Representanthuset. Det är nämligen så att oändligt mycket viktigare värden slås i spillror än etablissemangets bild av verkligheten samt den uppblåsta uppfattningen om sin egen betydelse.
Verkligheten bakom bilden
Till de verkliga värden, av avgörande vikt, som håller på att slås i spillror hör industrin. Det pågår en avindustrialisering som är ett resultat av att allt fler av de ekonomiska investeringarna sker i olika låglöneländer. Följden blir att tidigare välbetalda industrijobb försvinner, bort från USA och Europa, för att sedan återuppstå som låglönejobb i länder som Kina och Mexiko.
Denna process påskyndades av den djupa ekonomiska recession som inleddes 2007 och som slog hårt mot de arbetande i USA. Nio miljoner förlorade sina jobb och sex miljoner sina hem. För varje förlorat jobb, och i ännu större utsträckning för varje förlorat hem, spred sig skräcken för att själv drabbas av samma öde. Detta till tio-tjugo-femtio gånger fler arbetare och tjänstemän än de vars tillvaro redan slagits i spillror.
I spillror ligger också uppfattningen att det ordnar sig ”bara du tar ett jobb och sköter dig”. Detta eftersom det producerade välståndet fördelas så väldigt orättvist. Under de första decennierna efter andra världskriget steg lönerna för alla arbetare, både för blue collar workers och för white collar workers. Lönearbetarna producerade allt mer, per arbetad timme, genom ett hårdare tempo. Men lönerna höjdes i ungefär samma takt som produktiviteten ökade. Under en tid fanns en känsla av att detta var någorlunda rättvist. Men under 1970-talet bröts sambandet mellan hårdare arbetstakt (ökad produktivitet) och ökade löner. Mellan 1973 – 2013, en period på 40 år, ökade produktiviteten med 74 procent. Men lönerna ökade endast med 9,2 procent (Economic Policy Institute). Det finns en bitter medvetenhet om denna utveckling.
Working poor
Idag talas det allt oftare om ”the working poor” i USA. Detta är arbetare som jobbar, eller som aktivt söker jobb, under minst 27 av årets veckor men vars årsinkomst ändå inte kommer upp i en lägsta anständighetsgräns. År 2012 ansågs nära elva miljoner amerikaner vara ”arbetande fattiga”.
Ett kompletterande begrepp handlar om ”low-income working families”. Begreppet är svårdefinierat. Det vi kan säga är att det handlar om familjer med väldigt små, eller inga, marginaler. Andelen arbetande familjer, med låga inkomster, ökade i USA efter den djupa ekonomiska recessionen från 2007. Fyra år senare (2011) utgjorde low income working families närmare en tredjedel (32,1 %) av alla arbetande familjer i Förenta Staterna.
Här slutar vi med statistiken. Vi har visat hur tiotals miljoner hårt arbetande amerikaner har tvingats se både sitt arbets- och familjeliv slås i spillror av samhällsutvecklingen. Vi vet att oron för att få sitt eget liv slaget i spillror delas av hundra, kanske två hundra, miljoner. Det är alla dessa miljoner och åter miljoner arbetande som de politiska, akademiska, kulturella, ekonomiska och mediala etablissemangen trampat på, hånat, eller i bästa fall ignorerat. Fler och fler ville inte längre ta emot skit från etablissemanget. Fler och fler tappade förtroendet för etablissemanget. I fjol sade sig endast åtta procent ha ett stort, eller ganska stort, förtroende för Kongressen. Det är den lägsta siffran i en gallupundersökning sedan mätningarna startade för över 40 år sedan!
Trumps budskap nådde hjärtat
Det var i detta läge som Donald Trump förde fram sitt budskap. Väldigt många, exempelvis i Sverige, har blivit lurade av media. Självklart begriper inte det mediala etablissemanget den bitterhet som byggts upp under fyra decennier av ökade orättvisor. Till detta kommer att media aldrig tidigare varit så partiska i sin bevakning. Väldigt många journalister och korrespondenter tog en tydlig ställning för Clinton och emot Trump i detta presidentval.
Nytt arbetarparti
Tveklöst fällde Trump en rad rasistiska, sexistiska och osanna uttalanden. Dessa uttalanden speglar delvis den politik Trump planerar att föra. Men Trump sade också saker som gick rakt in i hjärtat på människor. Låt oss använda Ann Heberleins artikel i Ledarsidorna.se för att visa varför Trump segrade. Han sa även följande: ”The forgotten men and women of our country, will no longer be forgotten”. De bortglömda männen och kvinnorna i vårt land, kommer inte längre att vara bortglömda. Dessa ord berörde alla de miljoner vars bitterhet byggts upp under årtionden. Och skulle Trump förverkliga hälften av den annonserade satsningen på att rusta upp infrastrukturen i USA är sannolikheten stor att han behåller greppet om de amerikanska väljarna även över nästa val.
Detta kunde ingen representant för det verkliga politiska etablissemangets i Washington D.C. säga och bli trodda. Den ende som hade kunnat matcha Trump var Bernie Sanders, den demokratiske socialisten, som myglades bort av etablissemanget i hans eget parti. Demokraterna. Bossarna i detta parti hade sedan länge bestämt sig för att deras presidentkandidat skulle heta Hillary Clinton. Och hon utgjorde själva sinnebilden av det etablissemang som endast åtta procent hade förtroende för. Därmed öppnade de vägen för Donald Trump.
Valutgången representerade ett förödande nederlag för det politiska etablissemanget i USA. Vi vill understryka att framgångarna för Donald Trump, och för Bernie Sanders under primärvalen, visade att den arbetande befolkningen i USA var beredd att bryta med det tvåpartisystem som garanterar att ”Big Business” styr – oavsett valutgång. Speciellt framgångarna för Bernie Sanders visade att denna beredskap för uppbrott fortfarande kan ta sig formen av ett nytt arbetarparti.
”Hinken med elände”
Det var mycket få väljare som entusiasmerades av Hillary Clinton. Hon personifierar det arroganta politiska etablissemanget i Washington DC som enbart 8 procent av amerikanerna känner något förtroende för. Etablissemangets arroganta attityd gick igen i Clintons tal. Ett av de mest uppmärksammade uttalandena som Clinton fällde under valrörelsen var på en insamlingsgala (fundraiser) där biljetterna kostade uppåt 250 000 dollar. Hon sa att ”om jag ska generalisera så kan man placera hälften av Trumps väljare i vad jag kallar för ’the basket of deplorables’ [hinken med elände]”. När uttalandet orsakade ett ramaskri i media tog hon inte avstånd från själva uttalandet – bara från det faktum att hon talat om hälften av Trumps väljare…