Under alla tider har civila drabbats, direkt eller indirekt, i samband med krig. Det var först i samband med andra världskriget (1939-1945) som omfattande angrepp riktade direkt mot civila blev en del av den övergripande strategin. Denna artikel fokuserar främst på Storbritanniens och USA:s avsiktliga flygbombningar av tyska städer – något som i det allmänna medvetandet hamnat i skuggan av Nazitysklands obeskrivliga grymheter.
När flygplan och luftskepp (s.k. Zeppelinare) först började användas av de stridande parterna i början av första världskriget (1914-1918) hade man ännu inte helt klart för sig vilka användningsområden dessa skulle få. Det uppenbara var att de var användbara för spaning. Ytterligare användningsområden tillkom under krigets gång, bland annat visade det sig att man kunde fälla bomber. Till en början rörde det sig om lätta bomber som släpptes från flygplanen för hand. Sedan utvecklade man möjligheten att fälla tyngre bomber från balkar under flygplanet. Flygbombningar mot städer förekom under första världskriget, dock i väldigt liten omfattning.
Det var först i samband med andra världskriget som de mest betydelsefulla krigförande länderna (Tyskland, Japan, USA, Storbritannien och Sovjetunionen) i större utsträckning gjorde avsiktliga anfall mot civilbefolkningen i städerna. Den snabba tekniska utvecklingen inom flyget mellan världskrigen gjorde detta möjligt. Tankegångarna bakom att göra civila till måltavlor summeras av några rader ur ett dokument från det brittiska flygvapnet (Royal Air Force, RAF) daterat den 23 september 1941:
”Det slutliga målet för en attack mot stadsområden är att knäcka moralen hos dess befolkning. För att säkerställa detta måste vi uppnå två saker; först måste vi göra staden fysiskt obeboelig, sedan måste vi göra befolkningen medveten om att de ständigt befinner sig i livsfara. Det finns alltså två omedelbara mål, nämligen, att orsaka förstörelse och en rädsla för att dö.”
Från december 1940 började det brittiska bombflyget lägga sitt fokus på bombningar av städer nattetid. De flygangrepp man fram till dess hade gjort under dagtid mot infrastruktur och industri var föga framgångsrika, inte minst på grund av att bombplanen var lätta mål för de tyska jaktplanen. Britterna använde sig av en utstuderad metod för att åstadkomma maximal död och förintelse i städerna under de nattliga bombangreppen. Dessa angrepp skedde med stora antal tunga bombplan som anföll i vågor. De allra största angreppen involverade så mycket som 1000 bombplan!
Man använde sig av olika typer av bomber med olika typer av effekt som samverkade för att åstadkomma största möjliga förstörelse. Det fälldes gigantiska sprängbomber på 1800kg och 3600kg. Syftet med dessa var att skapa stora kratrar i området för att försvåra framkomligheten för brandbilar och ambulanser. Sedan fälldes sprängbomber på upp till ett halvt ton som bland annat krossade fönster och slet bort hustaken. Med hustaken borta var det lättare att med hjälp av små brandbomber sätta eld på byggnader. Ambitionen var att åstadkomma s.k. eldstormar, vilket man i vissa fall lyckades med. Det förekom även att man fällde minor för att ytterligare försvåra räddningsinsatserna.
Bombningen av Dresden 1945
Ett av de mest kontroversiella anfallen var när Dresden utsattes för ett angrepp från strax under 800 brittiska bombplan natten mellan den 13 och 14 februari 1945. Detta var ett av många tillfällen när brändhärjningen blev så intensiv att fenomenet eldstormar uppstod. Den stigande elden bildar en uppåtsträvande luftström och intensiva vindar sugs in mot elden och tillför extra syre. Enligt vissa rapporter kunde brandstormarna i Dresden vara så kraftiga att människor som stod utomhus kunde sugas in i brinnande byggnader. Uppskattningen av antalet dödsoffer har varierat kraftigt, från 22 700 till 375 000. Det har förekommit mycket osäkerheter och kontroverser kring dödssiffrorna, bland annat i propagandasyfte. På grund av detta gjordes en utredning under ledning av forskare vid Tyska armén som presenterades 2010. Denna utredning fastslog att antalet döda befann sig i intervallet 22 700 till 25 000.
Varför anfallet mot just Dresden varit så kontroversiell var dels att stadens militära betydelse var ifrågasatt. Även det faktum att det skedde så sent i kriget, när Tyskarna var på reträtt på alla fronter, var också en källa till kontrovers.
Britternas nattliga anfall mot den tyska civilbefolkningen skedde dock inte ostört. Tyskarna hade en omfattande arsenal för att skjuta ner bombplanen, även i nattens mörker. Radar, kraftiga strålkastare som lyste upp bombplanen, luftvärnskanoner och radarutrustade jaktflygplan gjorde de brittiska bombflygarnas uppdrag oerhört farligt.
Industri och infrastruktur också måltavlor
En viktig del i Storbritanniens och USA:s flygkrig mot Tyskland handlade om att förstöra infrastruktur och industri och på så vis försvaga den tyska krigsmakten. Direkt efter att de brittiska styrkorna drivits bort från kontinenten i början av juni 1940, i samband med Tysklands invasion av Frankrike, blev flyganfall den enda metoden att sätta press på den tyska krigsmakten.
Att genomföra flyganfall mot industri och infrastruktur kräver dock en viss precision, eftersom t.ex. broar, hamnar, järnvägsstationer och fabriker i detta sammanhang är relativt små mål. Att kunna angripa sådana mål med precision försvårades ytterligare av ogynnsamma siktförhållanden och beskjutning från luftvärnskanoner och jaktflygplan. En förutsättning för att kunna bomba med någorlunda rimlig precision var att genomföra bombningarna i dagsljus – men detta gjorde bombplanen extra sårbara för angrepp från luftvärn och jaktflyg.
Flygangrepp under dagtid mot tysk industri och infrastruktur förekom i viss utsträckning innan USA drogs in i kriget i december 1941. Dessa angrepp intensifierades efter att USA började få flygstyrkor på plats i England i augusti 1942. Dessa anfall, ibland med formationer på hundratals tunga bombplan, fortsatte fram till krigsslutet.
Den direkta effekten som dessa bombangrepp fick på industrin anses ha varit relativt begränsad. Däremot innebar dessa angrepp förluster av de tyska jaktplan som skickades mot bombplanen, och samtidigt upprätthöll man ett tryck mot det tyska flyget som helhet. En konsekvens av dessa flyganfall var att många tyska jaktplan och luftvärnskanoner som användes i kriget mot Sovjetunionen skickades iväg för att försvara Tyskland, vilket underlättade de sovjetiska framryckningarna. De indirekta konsekvenserna av dessa flyganfall hade alltså en större inverkan på kriget som helhet än de direkta konsekvenserna vid bombernas nedslagsplatser.
Precisionen i dessa anfall var också mycket bristfällig och på grund av detta krävdes ibland några hundra bombplan för att åstadkomma någon egentlig skada på t.ex. en fabrik. Många av bombplanens mål var så pass nära bostäder och andra civila byggnader att bristen på precision och den stora volymen bomber krävde många civila dödsoffer.
En annan tanke bakom britternas bombangrepp mot civila handlade om att minska Tysklands industriproduktion genom att fysiskt utplåna industriarbetarna, i deras hem, från luften.
Bombningar av städer som en del av krigföringen diskuterades av både militära och politiska makthavare i många länder mellan de två världskrigen. Denna avsiktliga slakt av civila har varit kontroversiell såväl före och under, som efter kriget. Även om dessa grymheter inte är några hemligheter har de i det allmänna medvetandet hamnat i skuggan av Nazitysklands ofattbara brutalitet.
Även USA:s bombningar av Japanska städer under krigets sista månader, som kulminerade i atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, bör nämnas. När USA efter hårda strider tagit kontrollen över ögruppen Marianerna i augusti 1944 började man bygga flygfält på några av öarna. Dessa låg inom räckhåll för att det amerikanska flygvapnets B-29:or skulle kunna anfalla Japan.
Liksom vid britternas anfall mot tyska städer så användes brandbomber i mycket hög utsträckning. Fler japaner dog av dessa bombanfall än vad som dog av de båda atombomberna, även om man räknar med de som senare dog av brännskador och strålning.
Svårt att fastställa antalet dödsoffer
Vad gäller dödsoffer är det svårt att fastställa några exakta antal. Olika källor anger olika antal, och i vissa fall kan antalet dödsoffer underskattas eller överdrivas i propagandasyfte. Därför anges vissa siffror i intervaller. Man beräknar att mellan 400 000 och 600 000 civila tyskar dog av de allierades bombningar. Utöver detta uppskattas att ytterligare 780 000 skadades i dessa bombningar och ungefär 7,5 miljoner blev hemlösa.
USA:s flygbombningar av Japanska städer beräknas ha orsakat ungefär en halv miljon dödsoffer och gjorde 5 miljoner japaner hemlösa. Till detta måste läggas atombomberna över Hiroshima och Nagasaki som tillsammans orsakade mellan 129 000 – 226 000 dödsfall, varav hälften avled senare av brännskador eller strålning.
Att tjänstgöra på brittiska och amerikanska bombplan var ett mycket farligt jobb. Över 47 000 av de 125 000 som tjänstgjorde i det brittiska bombflyget mellan september 1939 och maj 1945 dödades i strid. Utöver detta tillkommer över 8 000 som dog i flygolyckor. Strax under 10 000 brittiska bombflygare togs som krigsfångar. Näst efter att tjänstgöra på tyska U-båtar, där ungefär 28 000 av c:a 41 000 dog, var detta krigets farligaste jobb.
Över 26 000 av de som tjänstgjorde i USA:s 8:e flygvapen (detta var den del av flygvapnet som var stationerad i England) dog i kriget. Även om 8:e flygvapnet innefattade både bombplan och jaktplan så utgjorde de som tjänstgjorde på bombplanen den överväldigande majoriteten av dödsoffren.
Fakta: De viktigaste flygplanen
Avro Lancaster
Britterna använde ett flertal olika modeller av tvåmotoriga och fyrmotoriga bombplan under en stor del av kriget. Våren 1942 togs Avro Lancaster i tjänst och det blev sedemera den dominerande modellen fram till krigsslutet. Lancaster var ett tungt bombplan med fyra motorer och tog vanligtvis en bomblast på upp till c:a 7 ton. För att skydda sig mot anfallande jaktplan var Lancaster utrustat med 8st kulsprutor på tre olika stationer. Det var denna flygplansmodell som fällde majoriteten av bomberna i de nattliga anfallen mot tyska städer. 7 377 exemplar byggdes.
B-17 ”Flying fortress” och B-24 ”Liberator”
Dessa var de amerikanska bombplan som stod för lejondelen av anfallen mot tysk industri och infrastruktur. Båda var tunga fyrmotoriga bombplan med i vissa fall upp till 13st grovkalibriga kulsprutor på olika stationer för att kunna skydda planen oavsett varifrån fientliga jaktplan anföll. Förutom i kriget mot axelmakterna i Europa (d.v.s Tyskland och Italien) så användes båda modellerna även i USA:s krig mot Japan. 12 731 exemplar av B-17 och 18 188 exemplar av B-24 byggdes.
B-29 ”Superfortress”
Detta amerikanska flygplan kan sägas vara kulmen på utvecklingen av tunga bombplan under andra världskriget. Liksom B-17 och B-24 hade de fyra motorer, men var större, snabbare, hade längre räckvidd och kunde leverera en tyngre bomblast. De började användas i juni 1944 och det var även denna modell som bombade japanska städer mot slutet av kriget. Båda atombomberna fälldes av B-29:or och till skillnad från B-17 och B-24 användes den aldrig i kriget i Europa. 3970 exemplar byggdes fram till 1946 och modellen användes även i stor omfattning under Koreakriget 1950 – 1953.
P-51 ”Mustang”
Detta amerikanska jaktflygplan anses vara ett av andra världskrigets bästa. Det var snabbt, hade god manöverförmåga och var väl beväpnat med 4 – 6 st grovkalibriga kulsprutor i vingarna. När dessa började användas i stora antal i början av 1944 innebar detta att de amerikanska bombplanen kunde få beskydd långt in över Tyskland tack vare P-51:ans långa räckvidd. Över 15 000 exemplar byggdes av flera olika varianter, vissa även efter andra världskrigets slut.
Messerschmitt Bf-109 & Focke-Wulf Fw-190
Detta var det tyska flygvapnets (Luftwaffe) dominerande jaktflygplan. Bf-109 togs i tjänst redan 1937 och det något modernare och tyngre Fw-190 under hösten 1941. Båda användes i stor omfattning för att försvara tyskkontrollerade områden från anfallande bombplan och kunde erbjuda motstånd även mot de allierades bästa jaktplan. Dess beväpning varierade en del under kriget men de flesta Bf-109 hade en automatkanon på 20 eller 30mm och två kulsprutor. Det tyngre Fw-190 hade 2 till 4 automatkanoner och två kulsprutor. Nästan 34 000 Bf-109:or tillverkades och Fw-190 tillverkades i mer än 20 000 exemplar.
Messerschmitt Bf-110
Detta var ett tungt tvåmotorigt jaktplan som togs i tjänst i Luftwaffe 1937. Vid striderna över Frankrike och England under våren och sommaren 1940 visade det sig att det var bristfälligt i luftstrider mot de mycket smidigare enmotoriga brittiska Hurricane och Spitfire. Istället började man huvudsakligen använda Bf-110, utrustade med radar, för att skjuta ner anfallande bombplan på nätterna. 6 170 st tillverkades.