Tors 26 nov
På morgonen får jag ett mail från sonens högstadieskola om att tio personer på skolan bekräftats smittade med covid-19. På jobbet får jag för första gången ta hand om en patient med bekräftad covid-19.
”Det känns som att corona-viruset kryper närmare”, säger jag åt några kompisar.
Lör 28 nov
Äntligen ledig efter en ansträngande vecka på akutmottagningen. Går en långpromenad för att handla mat och en flaska vin. Fullt med folk på Systemet och på ICA Maxi. Nästan ingen, förutom jag och min fru, har munskydd.
Sön 29 nov
Första advent. Vi tar oss ork att städa hemma – med dammsugning och golvtorkning. Under städningen får jag ont i ryggen. Dessutom blir jag trött – jättetrött. När jag städat klart måste jag gå och lägga mig. Sover en timme, sätter upp julstjärnan och ljusstaken samt äter en lussebulle med familjen. Men nu har jag en obehaglig tyngdkänsla i kroppen och ont i ryggen. Dock inte halsont eller hosta. Jag tänker att det nog har att göra med att jag har jobbat mycket i veckan.
Mån 30 nov
Vaknar innan väckarklockan och har lite ont i halsen. ”Måste nog sjukanmäla mig idag”, hinner jag tänka innan jag somnar om. När klockan sedan ringer är halsontet borta. Men jag har kvar tyngdkänslan i kroppen och fortfarande ont i ländryggen. Ingen feber. Jag sms:ar jobbet och sjukanmäler mig. Chefen upplyser om att sjukvårdspersonal ska ta prov samma dag som de insjuknat – de behöver inte vänta 24 timmar efter symptomdebut. Jag skickar min fru att hämta ett provtagningskit.
När jag jobbade på Öron-Näsa-hals lärde jag mig att den ena näsborren, hos de flesta människor, är lite rymligare än den andra. Detta visar sig värdefullt när jag ska ta mitt självtest. Testpinnen, som inte får plats i min högra näsborre, glider smidigt in i den vänstra. Plågsamt blir det dock när man ska rotera pinnen, som är inkörd ca åtta centimeter i näsan, i 15 sekunder.
Jag går själv och lämnar in provet i provtagningsluckan. Det känns skönt att vara ute. Men fortfarande en tyngdkänsla i kroppen. Och lite ont i ryggen.
”Jag skulle bli mycket förvånad om jag har corona”, tänker jag när jag är på väg hem.
Tis 1 dec
Första dagen för julkalendern – en viktig dag när min son var liten. Nu har release-datum för senaste datorspelen tagit över på hans lista över viktiga dagar. Jag känner mig fortfarande inte speciellt sjuk. Lite ont i halsen på morgonen. Ganska trött. Min fru säger att jag var febervarm på natten. Men jag har ingen feber på morgonen.
Jag tillbringar några timmar med att göra research inför ett bilinköp. Vid 14.00 får jag svar på mitt prov. Positivt!
Jag blir förvånad – men hinner inte tänka så mycket. Jag ringer direkt till schemasamordnaren för att meddela resultatet och för att säga att jag inte kan ta jouren på lördag. Ca 30 minuter senare ringer en sjuksköterska från Vårdhygien. Det är de som sköter smittspårningen om en vårdanställd har testat positivt för covid-19. Jag får svara på en lång rad frågor om exakt när symptomen debuterade och vilka andra vårdanställda som jag hade träffat under 48 timmar innan symptomdebut.
Även om det inte borde, så känns det lite pinsamt. Jag tänker på att mina arbetskamrater nu kommer att få ett telefonsamtal, där någon frågar hur länge de tillbringat tid i samma rum som mig. De kommer att uppmanas att vara vaksamma på symptom och de kommer att uppmanas att provta sig. Jag känner mig lite skyldig – lite som en spetälsk på medeltiden. Men sedan kommer jag på att jag inte är den förste på jobbet som fått covid – och säkert inte den siste.
Ons 2 dec
Vaknar på morgonen och känner mig piggare. Bara lite ont i ryggen. Och fortfarande trött vid fysisk aktivitet. Nu har jag dessutom mer ont i halsen – men tyngdkänslan i kroppen är borta. Min son är i familjekarantän med mig och jag sätter honom i arbete med skoluppgifter. Under tydlig protest gör han sin spanska-läxa och pluggar lite inför ett svenska-prov.
På kvällen får jag lite tungt att andas. Jag lånar sonens astmainhalator, som jag brukar göra när jag är förkyld, och det blir snabbt bättre. Men nu börjar jag inse att jag faktiskt drabbats av covid-19. Jag vet att risken för allvarlig sjukdom, hos en frisk man i 50-årsåldern, är liten. Men jag kan ändå inte undvika att tänka på Adam Alsing som dog i corona när han var 49. Är det den tunga andningen som får mig att fundera på döden – eller tankarna på döden som får mig att andas tungt? Jag vet inte. Men astmasprayen hjälper.
Tors 3 dec
Känner mig lite tröttare idag. Fortfarande ingen feber eller halsont. Men nu lite hosta och, som sagt, trötthet. Jag hostar lite, sover och känner mig pigg igen på kvällen.
Dock har jag börjat få ont på olika ställen i bröstkorgen. Det är en diskret smärta som håller i sig 5-10 sekunder och sedan släpper. En stund senare känner jag samma smärta i en annan del av bröstkorgen. Återigen får jag lite corona-ångest och funderar på om smärtan i bröstkorgen ger oro eller om oron ger smärta i bröstkorgen.
Fre 4 dec
På morgonen lämnar min son och min fru virusprover. Det ska visa sig att dom är negativa. Jag gissar att dom redan har haft viruset utan att märka av det. Jag har svårt att tro att de annars kunnat leva i samma lägenhet som mig utan att smittas. Jag har fortfarande en sjukdomskänsla. Och fortfarande har jag diskreta smärtor i bröstkorgen som kommer och går.
På lunchen gör jag ett misstag. På jobbet har vi ett zoom-möte där en infektionsläkare berättar om hur man hanterar svårare fall av covid-19. Jag beslutar mig för att delta trots att jag är sjukskriven. Infektionsläkaren berättar om hur förbättrad medicinering gör att färre patienter tvingas till IVA-vård. Positivt. Men när han berättar om hur en del coronapatienter blir så blodproppsbenägna att dialysapparaterna på IVA proppas igen får jag kraftiga psykosomatiska symptom.
Jag börjar genast känna efter om jag kanske inte har en blodpropp någonstans – kanske är ena armen lite avdomnad? Hänger inte ena mungipan lite grand? Jag går och tittar mig själv i spegeln på toaletten. Jag ser blek och orakad ut – men båda mungiporna rör sig. När infektionsläkaren berättar om hur snabbt det kan gå för coronapatienter att utveckla syrebrist börjar jag åter känna av mina lungor. Jag testar sonens astmamedicin igen. Den här gången utan effekt.
Efter ett tag känns det i alla fall bättre och jag avslutar kvällen med att se en bra film med familjen.
Lör 5 dec
Jag vaknar och känner mig … frisk. Inga bröstsmärtor eller tyngdkänsla i kroppen. Bara lite snuva som efter en lättare förkylning. Fantastiskt! Jag lagar en god frukost till familjen och deklarerar högtidligt att jag lämnat dödsskuggans dal. Under dagen kan jag också ta en promenad utomhus. Under promenaden skrattar jag tyst åt mina egna psykosomatiska symptom.
”Ignorance is bliss”, tänker jag för mig själv.
Sön 6 dec
Känner mig fortfarande som efter en lättare förkylning. Sover lite extra under dagen. Kollar på skidskytte. Börjar tänka på att gå tillbaka till jobbet. Nu känns oron som jag hade för några dagar sedan nästan lite overklig.
Tis 8 dec
Har ett samtal med en sjuksköterska på vårdhygien som intervjuar mig om mina kvarvarande symptom. Han kommer fram till att jag kan återgå till jobbet nästa dag. Inte en dag för tidigt! Skönt att få jobba – och nu behöver jag inte oroa mig för att smittas av corona på jobbet.
I alla fall inte under de närmaste veckorna.