Vi har tidigare talat om den historieförfalskning som politiska och mediala opinionsbildare har börjat bedriva. De springer borgarnas ärenden. Deras oärliga uppsåt är att tona ned det beroende av Sverigedemokraterna som M, Kd och L är dömda till. Deras oärliga metod går ut på att inbilla väljarna att Socialdemokraterna tidigare har befunnit sig i ett beroendeförhållande till ”Kommunisterna”.
Därmed skulle det hela gå på ett ut. Alla skulle vara lika goda kålsupare. Men det är alltså här historieförfalskningen kommer in. För, som vi har visat i den föregående artikeln, har aldrig Socialdemokraterna varit beroende av Skp/Vpk. Däremot är det oundvikligt att M, Kd och (kanske) L kommer att bli kraftigt beroende av Sverigedemokraterna.
Historieförfalskning kommer att utgöra en del av nästa års valrörelse. Bland de frågeställningar som nu måste ställas finns därför följande: Vilka kommer att nagelfara Sverigedemokraternas beskrivning av sig själva? Detta i ett läge när opinionsbildare med borgerliga sympatier vet att detta går emot intressena hos partier som M, Kd och L – som alla hoppas få bilda regering med stöd av Sd.
I detta läge kommer vi att, liksom i så många andra situationer, tvingas lita till egna krafter. Därför har vi gjort en egen, kort men talande, beskrivning av huvuddragen i Sverigedemokraternas historiska utveckling. Denna består, hittills, av tre faser.
SS-veteran var med och grundade Sd
En svensk nazist som arbetat i Heinrich Himmlers SS (Schutzstaffeln) var med och bildade Sverigedemokraterna i Malmö. Sd var från början ett renodlat nazistiskt parti. Men få vet hur renodlat nazistiskt som Sd verkligen var! Partiet bildades i början av 1988. Två veckor senare, den 23 februari, grundade Sverigedemokraterna sin första partiorganisation i Skåne. Detta skedde i Malmö. Vid bildandet närvarade bland annat Gustaf Ekström. Denne hade stridit för Nazi-Tyskland i Waffen-SS (det tyska nazistpartiets stridande gren). Där uppnådde han graden Rottenführer (korpral).
Gustaf Ekström kom senare att arbeta med nazistisk propaganda inom den centrala organisationen SS-Hauptamt. I deras propaganda beskrevs judarna som undermänniskor. Ekström började alltså att strida för nazismen med vapen i hand inom SS. Sedan fortsatte han att strida för nazismen genom att delta i SS propaganda mot judarna. Det var SS som hade huvudansvaret för att försöka att utrota Europas alla judar och romer. Ekström gav definitivt sitt bidrag till Förintelsen. Han var alltså underställd SS högste ledare – den i Andra världskriget ökände Heinrich Himmler.
Författaren Bosse Schön har både skrivit böcker och gjort TV-program om ”Svenskarna som stred för Hitler”. I samband med en intervju, i Gefle Dagblad, berättade Schön att han ansåg att ”Ekström var en av personerna i Sverige som förde det nazistiska tankegodset från 30-talet in i modern tid” (SvD, 30/4-2017, Erica Treijs).
Och denne Gustaf Ekström var alltså med och grundade Sverigedemokraternas organisation i Malmö. Ekström valdes först till revisor för Sd:s nazistiska organisation i Malmö. Ett år senare valdes samme SS-Ekström även till revisor för partistyrelsen i det, vid denna tidpunkt, fullblods-nazistiska partiet Sverigedemokraterna.
Om detta bör varje socialdemokrat, moderat, kristdemokrat, liberal och övriga, i Sverige boende, berätta!
Här följer bilder på Sverigedemokraternas partiledare under SD:s tre hittillsvarande perioder
- Sverigedemokraternas fullblods-nazistiska period,
- Avnazifieringens period – då nazismen började bekämpas inom Sd,
- Sverigedemokraterna idag – ett icke nazistiskt nationalistiskt borgerligt parti.
Nazistiska skinheads – ute efter våld
Under Sd:s första period bestod många av partiets medlemmar av skinheads– med rakade huvuden och slagsmål i blick. När jag var i Stockholm såg jag med egna ögon hur ”Sverigevännerna” marscherade, skrek ”Sieg Heil” och gjorde den karakteristiska hitlerhälsningen med höger arm lyft. Detta var lördagen den 6 november år 1993. ”Sverigevännerna” skulle hylla Gustav II Adolf på dennes dödsdag. Jag fick senare uttala mig i Västerbottens-Kuriren (9/11-1993). Och även i Västerbottens Folkblad. Vår fredliga motdemonstration mot Sd:s marsch hade nämligen sammanblandats med anarkisternas. Och ett klarläggande behövde göras.
Anarkisternas metod innebar fiasko
Vissa av anarkisterna hade spårat ur totalt. Deras grundläggande syn var att vanliga knegare var en ”grå och passiv massa”. På grund av sitt arbetarförakt planerade därför anarkisterna (oombedda) ofta att stoppa den dåvarande nazistorganisationen Sd:s demonstrationer (som de hade erhållit tillstånd för) med våld. Vid detta tillfälle med mycket grovt våld! Någon annan slutsats kunde omöjligen dras med tanke på de högar av gatsten som anarkisterna lastat i kärror samt de spetsade armeringsjärn (som lätt genomborrar en människa) som anarkisterna också hade anskaffat.
Jag och en partikamrat gick fram till det 50-tal anarkister som samlats på en höjd längs efter den demonstrationsväg som Sd skulle ta. Vi var rädda för dessa maskerade anarkister. Men vi underströk ändå, så kraftfullt som vi kunde, att de måste avbryta. Anarkisterna lyssnade på det vi hade att säga under total tystnad, i mörkret, och satte sig sedan i rörelse. Jag befarade ett verkligt blodbad. Men när det kom ridande poliser, en bit före Sverigedemokraterna, drabbades anarkisterna av fullständig panik. De snubblade, välte en kärra med gatsten och flydde sedan platsen. Anarkisterna hade tidigare försökt tända eld på några bildäck. Med minimal framgång. Det enda de faktiskt lyckades med, den gången, var att kasta ett knallskott – mot en uppenbarligen återhållsam sinnad polis. Han såg inte knallskottet komma och kunde ha blivit allvarligt skadad.
Det var tur att anarkisterna flydde. Jag säger det igen: De hade kunnat ställa till med ett ohyggligt blodbad. När nazisterna i dåvarande Sd marscherade förbi den plats där jag stod – viftandes med svenska flaggan, vrålandes ”Sieg Heil” och med högerarmen lyft – kändes en fläkt av den stämning som vissa journalfilmer förmår förmedla. En romsk kille, som stod strax intill mig, kände denna stämning extra stark. Han drabbades av panik och drog fram en stilett. Vänd mot mig sade han: ”det är zigenare som mig de är ute efter”. Jag lugnade honom genom att understryka att han inte var ensam i kampen mot nazisterna och bad honom sedan att fälla ihop och stoppa undan kniven – vilket han också gjorde. Sådan var stämningen runt Sd på den tiden.
Våld och spridande av skräck
Sverigedemokraternas tidiga historia handlar alltså om våld och ingjutande av skräck. Det nazistiska Sd lockade fram mer våld bland anarkisterna. Deras arbetarförakt innebar att de, istället för att arbeta för en bred folklig opinion, ville ersätta de tröga knegarna med sig själv och sina ”kommandometoder” (det måste dock understrykas att alla anarkister inte var våldsamma).
År 1993 bildades den våldsinriktade gruppen AFA – antifascistisk aktion. Senare växte en ännu våldsammare grupp av anarkister fram. De kallade sig för Revolutionära Fronten (RF). Dessa misshandlade bland annat en politisk motståndare så svårt att polisen beskrev det som mordförsök. Och sedan skröt RF öppet om detta – bland annat på sin hemsida. Idag ser man ibland en och annan av dessa våldsinriktade anarkister. De smyger omkring, politiskt, och ser ut som om det regnar. De få som finns kvar verkar dock ännu inte ha fattat att deras arbetarförakt (en grå och passiv massa) hjälpte Sd att vinna rösterna många hundratusentals och arbetares röster.
Sd och lögnen om konservativa rötter
Då Björn Söder och andra ”ideologer” inom Sd försöker spåra sitt partis rötter till Edmund Burke (1729-1797) – av många ansedd som konservatismens fader – ljuger Söder och övriga sverigedemokrater så att tungan svartnar. Sd:s historiska rötter är nazismen – med våldet som en del av ideologin. Detta parti innehöll våldsamma skinhead-nazister långt in på 1990-talet. Längre bort från Edmund Burke är det svårt att komma.
Men vi ska komma ihåg: Sverigedemokraterna av idag är inte ett nazistiskt parti. Så sent som tre-fyra veckor före Sd:s partikongress, hösten 2015, hade partiledningen uteslutit hela sitt ungdomsförbund (SDU)! Skälet var att ungdomsförbundet inte gick att rädda. Det fanns för många nazister, och uttalade rasister, inom förbundet. Å ena sidan visade detta att Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och andra inom partiledningen menade allvar med att rensa Sd från nazister. Å andra sidan visade detta också att samma partiledning hade tillåtit sitt ungdomsförbund att utgöra en plattform åt nazister och uttalade rasister ända fram till hösten 2015!
Kongressen accepterade uteslutningen av ungdomsförbundet. Partiledningen var tvungen att ta i med hårdhandskarna – just inför partikongressen hösten 2015. Det var nämligen på denna kongress som Jimmie Åkesson gjorde utspelet om att det borde bildas ett konservativt (eller socialkonservativt) block i Sverige bestående av Sd, M och Kd. Och då gick det inte att ha ett ungdomsförbund som SDU. Det mesta tyder på att detta politiska block nu är på plats (även om vi låter det vara osagt vilken ideologi som blocket kommer att få).
Sd ville absolut inte samarbeta med Centern eller med Liberalerna. Detta framstod mycket klart då Nya Arbetartidningen gavs tillfälle att bevaka kongressen hösten 2015 tillsammans med storheter som Aftonbladet, Expressen och olika tevekanaler. Istället ville Sd slå ut ett av dessa två liberala partier ur riksdagen. Och dåvarande Folkpartiet låg närmast till hands.
Medlemmarna i Liberalerna kommer att bli grymt besvikna ifall de tror att de kan komma in i det redan existerande blocket bestående av M, Kd och Sd och tala om var skåpet ska stå. De stora orden från ledande liberaler för tankarna till uttrycket ”musen som röt”.
Det är obegripligt att Socialdemokraterna inte kan lära sig Sd:s historia. Men detta verkar vara omöjligt. Därför får Stefan Löfven och S både på käften i debatten med Sverigedemokraterna. Och för sitt, av oärliga opinionsbildare, påstådda politiska beroende av Skp/Vpk. I båda fallen tar Socialdemokraterna stryk i onödan. Men för ett parti vars medlemmar i allt mindre grad lär sig sin egen historia kanske det är för mycket begärt att de ska kunna andra partiers historia. Men Sd:s historia är kort – ganska exakt hundra år kortare än socialdemokraternas egen…
Därför avslutar vi med en politisk ”present” till alla socialdemokrater. Det handlar om ett citat från Expressen, publicerat den 5 april 2009, och skrivet av Christian Holmén:
”Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson leder, enligt ”Kaliber” i Sveriges Radio, sina partikamrater i en snapsvisa om mordet på statsminister Olof Palme.
– Lisbet såg pistolen blänka, tra la la la laa, tra lal lal laa. Strax därefter blev hon änka, skrålar Sverigedemokraterna på den smygbandade inspelningen.
Senare sjungs vitmaktmusik och gamla nazistiska kampsånger.
– Vishäftet var slut, säger SDU-ordföranden Erik Almqvist till Expressen.”
Sveriges alla Socialdemokrater – eller varför inte även Sabuni och Liberalerna – borde kunna ställa Jimmie Åkesson mot väggen för att Sd-ledaren har kommit så billigt undan för att han satt och sjöng om mordet på Olof Palme, under en blöt Finlandsresa, tillsammans med ledarna i det ungdomsförbund som han och de övriga i SD-ledningen senare tvingades utesluta på grund av nazism och öppen rasism hösten 2015.
För er som inte orkar läsa om partiernas historia – lyssna och titta istället:
