Efter den ryska statsledningens angrepp på Ukraina är det få som tvivlar på att inte världsordningen kan komma att rubbas – även med hjälp av militära medel. Men en världsordning kastas inte över ända helt plötsligt. Innan detta sker brukar det ha funnits tydliga tecken på att den stat (eller de stater) som har stått för den ekonomiska och militära styrka, på vilken den gamla världsordningen vilat, hållit på att förlora sin styrka. Dagens världsordning är främst en skapelse av Sovjetunionens kollaps 1991. Därefter har USA både försökt upprätthålla världsordningen och samtidigt omforma denna till sin egen förmån.
Men USA:s nederlag i Afghanistan, dess oförmåga att vinna freden i Irak samt Putinregimens angrepp på Ukraina utgör tecken på att USA inte längre förmår dominera världen på samma sätt som för 30 år sedan. Andra maktcentra har uppstått som håller på att förändra den maktbalans på vilken världsordningen vilar.
Arbetarpartiet har under tio år betonat likheterna mellan dagens epok och den våldsamma historiska period som inleddes med första världskrigets utbrott 1914 och som avslutades med Mao Zedongs maktövertagande i Kina 1949. Trettiofem år senare. Då första världskriget bröt ut 1914 markerade detta endast början till slutet på en världsordning som bestått under hundra år. Världen befinner sig idag, precis som 1914, endast i början av en förändring när det gäller den globala maktbalansen. Dagens förändring behöver dock inte ske i form av ett tredje världskrig.
En världsordning går under
Den (europeiska) världsordning som började upplösas 1914 hade uppstått efter Napoleons slutliga nederlag i Waterloo 1815. Den europeiska världsordningen hade dominerats av Storbritannien. Detta hade möjliggjorts genom Storbritanniens tidiga industriella utveckling, landets väldiga kolonier samt Storbritanniens dominans till sjöss genom sin överlägset stora handelsflotta och likaså överlägsna sjöstridskrafter. Storbritannien dominerade handeln och utgjorde dåtidens ”världspolis”. Perioden mellan 1815 och 1914 har gått till historien som Pax Britannica. Uttrycket innebär att Storbritannien, som den erkänt dominerande handels- och militära stormakten i världen, dikterade villkoren för denna relativt fredliga och stabila period. Då vi använder begrepp som relativt stabil och fredlig avser vi förhållandet mellan dåtidens stormakter. För många av folken i de av Europa dominerade kolonierna såg situationen naturligtvis annorlunda ut.
Men under den fredliga och stabila ytan växte motsättningarna.
Låt oss nämna några faktorer bakom de växande motsättningarna. Den industriella styrkan växte dramatiskt under denna epok hos länder som USA, Tyskland och Japan. För dessa länder började hemmamarknaden bli för liten för att kunna suga upp allt som industrierna tillverkade. USA, Tyskland och Japan behövde tillgång till världsmarknaden. De behövde få konkurrera om de råvaror som fanns i de kolonier som ofta tillhörde Storbritannien. USA , Tyskland och Japan behövde även kunna sälja sina industriprodukter till den väldiga befolkning som fanns i de kolonier som tillhörde Storbritannien. Men detta gick inte. Det brittiska imperiets koloniala välde stängde ute andra stater från en stor del av världen. Storbritannien kunde både lägga beslag på råvaror ”oförtjänt” billigt, och samtidigt se till så att befolkningen i dess kolonier handlade brittiska industriprodukter. Det gamla brittiska imperiet stod alltmer i vägen för de nya och växande industrimakterna.
I Europa blev motsättningarna extra starka. Detta både mellan olika stater och inom staterna. Speciellt växte motsättningarna mellan det industriellt uppåtgående Tyskland och Storbritannien, vars gamla världsordning hotade att ”kväva” Tysklands utveckling. Men spänningarna ökade alltså även inom en rad av stater. Särskilt inom Tsar-Ryssland, Österrike-Ungern och Tyskland. Dessa länder bestod av förlegade och odemokratiska kejsardömen. Den framväxande arbetarrörelsen krävde politiska och sociala reformer som, bland annat, dessa kejsardömen vägrade tillgodose. Samtidigt förtryckte kejsardömena nationella minoriteter som ofta strävade efter att bryta sig loss och skapa egna statsbildningar. Detta främst i Tsar-Ryssland och Österrike-Ungern.
Alliansernas förbannelse
Slutligen blev spänningarna för starka. I juli 1914 inleddes första världskriget. Det krig som kom att bli det dittills mest blodiga i historien. Genom ett system med allianser drog en stormakts inträde i kriget med sig andra stormakter. Genom att även koloniernas befolkningar mobiliserades, och senare genom USA:s inträde, utvecklades kriget till ett världskrig. Om än utkämpat i Europa.
Men låt oss beskriva alliansernas förbannelse.
- Den 28 juli förklarade Österrike-Ungern krig mot Serbien.
- Den 1 augusti förklarade Tyskland (som stod Österrike-Ungern nära) krig mot Ryssland, som var Serbiens allierade.
- Den 2 augusti skrevs ett avtal under i hemlighet mellan Tyskland och det Osmanska riket. Detta kom att vidga kriget ytterligare genom att dra in bland annat det som idag kallas för Turkiet.
- Den 3 augusti förklarade Tyskland krig mot Frankrike. Bakgrunden var att Frankrike inte hade lovat att vara neutralt om Ryssland angreps. Därför beslöt Tyskland att, i preventivt syfte, försöka slå ut Frankrike snabbt. Detta för att sedan kunna vända hela sin militära styrka mot Ryssland.
- Den 4 augusti inledde Tyskland en invasion av Belgien. Skälet var att Belgien inte hade gått med på tyskarnas krav att få förflytta sina trupper genom Belgien inför angreppet på Frankrike. Tyskland hade då redan påbörjat ockupationen av Luxemburg. Av samma skäl.
- 4-5 augusti. Storbritannien slöt upp bakom Frankrike och Belgien genom att förklara krig mot Tyskland.
Därmed hade alla Europas stormakter dragits in i vad som alltså kom att utveckla sig till ett världskrig. Detta inom loppet av sju dagar som gått till historien som ”svarta veckan”. Första världskriget beräknas ha krävt uppåt tio miljoner döda soldater och sju miljoner döda civila. Antalet fysiskt och mentalt skadade räknades också de i miljoner.
Nato kan dra in Sverige i krig
Detta krigsutbrott visar på allianssystemens två sidor. Den ena sidan bestod i att staterna inte stod ensam i krigstider. Men den andra sidan av allianserna avslöjades också. Utan att någon enskild civil eller militär makthavare hade fattat något medvetet beslut startade Österrike-Ungerns krigsförklaring mot Serbien en okontrollerbar kedja av händelser som inom en vecka hade utlöst det första världskriget. Detta bör leda till eftertanke hos alla som ser det som självklart att starka militära allianser är fredsbevarande. Och att Sverige måste gå med i NATO.
Första världskriget innebar att den gamla brittiska världsordningen föll samman. Samtidigt fanns ingen ny världsordning redo att inta den gamla världsordningens plats. En ny världsordning kan nämligen inte upprättas innan en rad kraftmätningar och maktförskjutningar, både mellan länder och inom länder, ägt rum. Det är därför som den epok vi nu lever i påminner om epoken mellan åren 1914 – 1949. Även idag syns tecken på att den världsordning som gällt under så många decennier håller på att bryta samman. USA:s nederlag i Afghanistan, oförmågan att vinna freden i Irak och angreppet på Ukraina måste ses i detta sammanhang. Samtidigt finns det, återigen, ingen ny världsordning redo att inta den gamlas plats. Detta kräver ytterligare kraftmätningar och maktförskjutningar.
Omstöpningen av världen 1914-49
Då den gamla världsordningen rasade gav detta upphov till en period utan motstycke i världshistorien vad gäller våldsamma konfrontationer. Det första världskriget bidrog till Oktoberrevolutionen 1917 i Ryssland. Denna skapade en enorm rörelse. Revolutionsförsök genomfördes i en rad andra länder samtidigt som kampen för rösträttens genomförande intensifierades.
Men perioden präglades även av en rad kontrarevolutioner. Inbördeskrig bröt ut mellan röda och vita i bland annat i Ryssland, Finland och Spanien. Fascistiska och nazistiska massrörelser uppstod i en rad länder. I Italien, Spanien och Tyskland lyckades dessa erövra statsmakten. Till nazismens framgång bidrog den djupa ekonomiska depressionen som inleddes i USA 1929 och som drabbade Tyskland extra hårt. I Sovjetunionen tog sig reaktionen andra former. Stalin lyckades, som den främste representanten för en framväxande byråkrati, besegra revolutionärerna och ta makten. Denna byråkrati skaffade sig sedan väldiga privilegier genom att parasitera på det samhälleliga ägandet av naturresurser och företag som utgjorde Oktoberrevolutionens arv.
Nazisternas maktövertagande i Tyskland öppnade dörren för det andra världskrigets fasor. Detta kom, till skillnad från det första, inte endast att utkämpas i Europa. Det andra världskriget hade, förutom Europa och Nordafrika, ytterligare två krigsskådeplatser. En av dessa var Kina. Det andra kriget mellan Japan och Kina och bröt ut redan på sommaren 1937. Det fanns tre parter som stred om makten i Kina. Först ockupanterna från Japan, sedan den kinesiska nationalistarmén ledd av Chiang Kai-shek, och slutligen en av Mao Zedong ledd, och av stalinism influerad, bondearmé. Den tredje krigsskådeplats var Stillahavsområdet. Där var de två huvudsakliga motståndarna Japan och USA. Den militära konflikten inleddes genom Japans angrepp på USA:s flottbas i Pearl Harbor i december 1941.
Dessa tre krigsskådeplatser utgjorde alla delar av andra världskriget. Det totala antalet offer brukar anges till mellan 50 – 60 miljoner döda. Till detta ska läggas det oräkneliga antal människor som skadades fysiskt och mentalt. Antalet judar och romer som mördades i förintelselägren uppgick till 6 miljoner. Dessa utsattes för det första, med industriella metoder genomförda, folkmordet i historien.
Krigets utgång skapade ny världsordning
I Europa slutade andra världskriget i maj 1945 med att Nazityskland krossades. Den huvudsakliga, om än inte enda, kraften bakom detta var Sovjetunionen och Röda armén. Det stupade totalt över 20 miljoner människor i Sovjet (soldater och civila) under andra världskriget. Röda armén hade inte endast besegrat den tyska armén. Stora delar av borgerligheten i Östeuropa hade samarbetat med nazisterna. Då Röda armén ryckte fram lämnade den borgerlighet som hade samarbetat med Nazityskland sina hemländer tillsammans med de retirerande tyska styrkorna. Detta innebar att Röda armén, genom sin framryckning, kunde fylla det maktvakuum som uppstod sedan den gamla ”eliten” hade flytt. Segrarmakterna – USA, Storbritannien och Sovjetunionen – höll visserligen förhandlingar om Europas framtid. Men det var Röda arméns framgångar som utgjorde huvudskälet till att Sovjetunionen kunde ta kontroll över Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien efter kriget. (Jugoslavien befriade sig självt från Nazityskland, vilket innebar att Sovjet aldrig fick kontroll över detta land).
Japan kapitulerade i augusti 1945 efter att USA hade fällt två atombomber över städerna Hiroshima och Nagasaki. Efter detta genomgick Japan en grundläggande politisk omorganisation och knöts till ”Väst”. Främst via USA. Kriget i Kina slutade med att den av Mao Zedong ledda bondearmén besegrade nationalisterna under Chiang Kai-shek. Mao kunde utropa Folkrepubliken Kina den 1 oktober 1949. Det var utgången av andra världskriget som lade grunden till den nya världsordning som ersatte den brittiska. Ur krigets oerhörda förödelse framträdde två nya supermakter: USA och Sovjetunionen. Dessa var båda bestyckade med kärnvapen samt förstärkta av var sin allians – NATO och Warszawapakten. Tillsammans skapade USA och Sovjetunionen en ny världsordning som kom att vara under cirka 45 år.
USA och Sovjet representerade två olika sociala-ekonomiska system. I USA dominerade privatägda storföretag samt marknadsekonomi. I Sovjet statligt ägande och planerad ekonomi. Dagens Ryssland är ett kapitalistiskt land – till skillnad från Sovjetunionen.
Klicka här för att läsa nästa del i artikelserien.
Uppdaterad 2022-03-26