De regeringar och regimer som styrt israelerna, palestinierna, de omgivande arabiska folken samt iranierna har inte kunnat åstadkomma en lösning på den konflikt som det israeliska statsbygget skapade efter slutet på andra världskriget 1945. De politiska och ekonomiska intressen som dominerar maktstrukturerna i Israel, Palestina (idag Gaza och Västbanken), Saudiarabien, Egypten, Jordanien, Syrien, Irak och USA har snart haft 80 år på sig för att åstadkomma en fredlig lösning. Utan att lyckas.
Hamas slakt på israeliska civila och den israeliska militärens svar (i form av bombningar, folkfördrivning och strypning av el, gas, vatten och mat i väntan på en markoffensiv) understryker att flera av de inblandade parterna idag befinner sig längre ifrån varandra än på årtionden. Detta är särskilt tydligt när det gäller dagens regering i Israel, ledarskapet för Hamas och regimen i Iran. Det har funnits motverkande krafter. Flera arabiska stater har strävat efter att normalisera sina relationer med staten Israel. Däribland Saudiarabien. Många bedömare tror att Hamas massaker på israeliska civila den 7 oktober utfördes just för att provocera staten Israel att slå tillbaka på ett så våldsamt sätt att detta, i sin tur, skulle stoppa den pågående normaliseringsprocessen mellan staten Israel och Saudiarabien.
Vilket är då målen? Hur lyder problemformuleringen? Och vilka aktörer kan nå målen? Eller lösa de formulerade problemen?
Nationella rättigheter för både israeler och palestinier
Målen måste vara att garantera nationella rättigheterna både för israeler och palestinier i det Palestina som FN:s generalförsamling 1947 beslutade om en delning av – i en judisk och en arabisk stat. Till de nationella rättigheterna måste räknas rätten till språk, religion, historia, kultur (allt som skapar nationell identitet), men också rätten till demokratiska fri- och rättigheter samt fysisk säkerhet. Alla krig och all terror sedan slutet på andra världskriget gör att frågan om fysisk säkerhet måste räknas till de nationella rättigheterna. Och dessutom som ett avgörande inslag i dessa. Utan fysisk säkerhet blir alla övriga nationella rättigheter endast till ytterligare en resolution – ett värdelöst papper.
Hur ska då nationella rättigheterna för både israeler och palestinier kunna garanteras? Kan exempelvis de ekonomiska och politiska maktstrukturer som idag styr Israel, Hamas, PLO, de omgivande arabiska staterna samt Iran garantera de nationella rättigheterna – inklusive den fysiska säkerheten – för både israeler och palestinier?
Dagens makthavare måste bort
Naturligtvis inte. Om det är något som de snart 80 åren efter andra världskrigets slut har visat – med ändlöst krigande och terrorism, död och hat – är det att de existerande maktstrukturerna saknar förmåga att garantera de nationella rättigheterna för både israeler och palestinier. Inklusive den fysiska säkerheten.
Innebörden borde vara klar. Dagens regimer i de arabiska staterna och Iran måste störtas. Benjamin Netanyahus regering i Israel måste bort. Hamas och PLO utgör två reaktionära – och sinsemellan stridande – odugliga ledarskap för palestinierna. De måste bort. Antingen ytterligare 80 år av krig och terror, eller en social och politisk revolution för demokratiska fri- och rättigheter, ekonomisk utveckling, nationella rättigheter – riktad mot dagens maktstrukturer. Dagens maktstrukturer kan endast organisera ytterligare krig, terror, död och hat. Om de inte lyckas med bedriften att utlösa ett tredje världskrig.
Det går att omstöpa hela regionen
Målsättningen att störta dagens ledare, regeringar och regimer, är hög. Men alternativet är att fortsätta den snart 80-åriga väpnade kampen mellan regimerna i arabstaterna, Iran och palestinierna å ena sidan, och den israeliska staten uppbackad av USA å den andra.
Den vandrare som tvingas ge sig ut på en lång och svår resa får inte vara rädd för att färden blir lång och svår. Däremot krävs det att vandraren går åt rätt håll. Störtandet av dagens regeringar och regimer kommer att bli krävande och kan ta tid. Men inriktningen är den rätta.
Vi behöver inte gå längre tillbaka än till den arabiska våren 2011 för att finna en massrörelse som skakade alla regimer både i Nordafrika och Mellanöstern. Denna rörelse underifrån fällde regimer och ledare i Tunisien, Egypten, Libyen och Jemen. Rörelse fällde nästan regimen i Syrien. Och regimerna i ytterligare ett tiotal länder hotades. (Se exempelvis följande artikel.)
Men bara i år har det funnits en mäktig proteströrelse inne i Israel. Denna rörelse hann genomföra demonstrationer under nästan 40 veckor i rad riktade mot landets mest högerinriktade regering någonsin (under Benjamin Netanyahu) – till försvar för demokratin.
De första stegen
Det som håller tillbaka de folkliga rörelserna både i de arabiska staterna och Israel är frågan om den fysiska säkerheten. Till det absolut mest väsentliga, om det ska gå att fälla regimer och regeringar, hör frågan om den fysiska säkerheten. Om det fanns exempel på verkligt samarbete mellan israeler och palestinier skulle ett gigantiskt, om än bara ett första, steg tas när det gäller säkerheten. Detta steg kan tas i form av den israeliska fackliga federationen Histadrut å ena sidan, och Palestinian General Federation of Trade Unions å den andra. Den förra har 800 000 medlemmar. Den senare har 290 000.
Vi får inte glömma att 20 procent av Israels befolkning består av palestinier. Därför kan det första steget när det gäller ett verkligt samarbete mellan israelser och palestinier tas inne i själva Israel. Dessa båda fackliga federationerna har gemensamma intressen dels av att stoppa det lagpaket som många anser hotar demokratin i Israel – och som det har demonstrerats emot under nästan året, dels har de gemensamma intressen av höjda löner och bättre levnadsvillkor i övrigt – där stoppandet av krig och terror utgör en självklar del.
Just idag måste vi rikta blickarna mot dessa båda organisationerna. Det är här hoppet finns.