DN/Ipsos partisympatiundersökning i januari visade att de traditionella borgerliga partierna M, C, L och KD bara har 26 procent av det samlade väljarstödet. Detta är det lägsta stödet någonsin sedan mätningarna började för 44 år sedan. Av de fyra ”gamla” borgerliga partierna ligger dessutom två av dem, Centern och Liberalerna, under riksdagsspärren.
Mycket talar för att partierna har förlorat väljare åt två håll. De väljare som var kritiska till bland annat den reinfeldtska migrationspolitiken har i stor utsträckning gått över till Sverigedemokraterna. Liberala mittenväljare har istället bytt block eller blivit politiskt hemlösa.
De traditionella borgerliga partierna hade en ”guldålder” under perioden 2006-2014. Moderaterna, Centern, Liberalerna och Kristdemokraterna hade ett sammanlagt stöd på runt 50 procent. Som mest hade partierna tillsammans hela 53 procent i en DN/Ipsos-mätning.
Den socialliberala och mer ”humanistiskt” färgade borgerligheten har i stora delar blivit politiskt hemlös. Samtidigt ligger regeringspolitiken med Tidösamarbetet exceptionellt långt åt höger, både i absoluta termer och i förhållande till medianväljaren. En medianväljare som också har förflyttat sig högerut, till en position strax till höger om mitten.
En fråga som ställs av den tyngdpunktsförskjutning som har skett är om det överhuvudtaget är möjligt att fortsätta Tidösamarbetet efter nästa val – även om partierna skulle få majoritet. Detta eftersom Sverigedemokraterna är större än alla de andra Tidöpartierna tillsammans, och kommer att kräva både regeringstaburetter och eventuellt statsministerposten. För en del s.k. liberala röster (läs Göteborgs-Posten) är detta kanske inte ett så stort problem, men för många andra kan det bli svårsmält.