Vi har för avsikt att publicera en serie artiklar om det amerikanska kulturkriget skrivna av H. Åkesson. De består av ett urval från ett längre arbete som skrevs innan Trump tillträdde som USA:s president den 20 januari 2025. För den skull kan artiklarna vara kompletterade med vad som utspelats under Trumps tumultartade styre.
Kulturkrig är ett ord som den konservativa högern i USA använder när vill motarbeta företeelser i samhällslivet som de ser som stötande. Dessa kulturkrigare är övertygade om att samhällsproblem såsom kriminalitet, fattigdom, hemlöshet, tonårsgraviditeter, alkoholism, narkotikamissbruk, skilsmässor, sedeslöst leverne, rasmotsättningar och mycket mer är rotade i ett moraliskt förfall. Den kristna tron och kyrksamhet är enligt dem det enda verksamma botemedlet. USA:s moraliska förfall är sprunget ur det sekulära samhället och bör ställas mot ett USA som en särskilt välsignad nation under Gud. I kulturkriget mobiliseras individer, organisationer, sammanslutningar och grupperingar att aktivt sträva efter att påtvinga hela samhället sina moraliska uppfattningar, religiösa tro, kulturvärden och livsstil. Härtill ska lagar, förordningar, regleringar och myndigheters maktbefogenheter tvinga in de motsträviga på ”den rätta vägen”.
Konservativa politiker i USA har traditionellt varit emot ett regleringssamhälle. Ändå har Trump anammat kulturkrigarnas handlingsprogram som syftar just till att införa en lång rad regleringar. Han använder även en kulturkrigsretorik för att motivera sin ekonomiska politik. Skälet till att Trump slutit en allians med den kristet nationalistiska högern och dess kulturkrig är för att skaffa sig gräsrotsaktivister. USA:s miljardärer är för få och impopulära för att själva erövra regeringsmakten. Men genom att vara den kristet nationalistiska högern till lags, och låta dessa härja fritt i delstater och städer, har Trump skaffat sig en bas av aktivister som han annars inte hade haft.
Här nedan kommer den andra delen i artikelserien.
Från Dwight D Eisenhower till Ronald W Reagan
1950-talets USA har beskrivits som en idyllisk period med en doft av äppelpaj. Efter två tumultartade decennier gick man in i en period av stabilitet och ekonomisk framgång. Traditionella värden som patriotism, värnande av kärnfamiljen och kyrkan samt misstänksamhet mot socialistiska idéer tycktes vara grundmurade. Men olösta problem dök upp igen och synliggjordes. Tidigare missgynnade och diskriminerade grupper började göra sig hörda. Öppen och massiv kritik mot statens hemlighetsmakeri och etablissemangets tricksande blev inte längre negligerbart. Den konservativa reaktionen samlade sig och fick i och med Reagan ett fäste inom det republikanska partiets etablissemang.
McCarthyismen
Världen efter andra världskriget kom att domineras av två supermakter. USA ställdes inför ett Sovjetunionen med en enorm armé och en avancerad vapenproduktion som inkluderade kärnvapen. På världsarenan fördes en kamp om dominans och inflytande över länder och regioner. FBI gjorde stora ansträngningar för att spåra upp sovjetiska spioner, och en eller annan avslöjades verkligen. Det lilla amerikanska kommunistpartiet ansågs vara rekryteringskällan för den sovjetiska spionringen. Från en fråga om kontraspionage med magert resultat, gick fokus över till att stämpla inte bara kommunistpartiet och dess medlemmar utan alla som lutade åt vänster som opatriotiska, okristna och ateistiska gynnare av Sovjetunionen.
Senatorn Joseph McCarthys och hans stallbröders attack mot den ”röda faran” var till sin form 1950-talets kulturkrig i USA. Ideal som jämlikhet, solidaritet och rättvisa, stämplades som suspekta och att aktivt verka i enlighet med dessa idéer ansågs näst intill kriminellt. Medborgarrättsaktivister, fackföreningsledare, författare, skådespelare, musiker, forskare, militärer, statstjänstemän, m fl, granskades av representanthusets kommitté mot ”oamerikanska aktiviteter”.
Många sattes i fängelse för ohörsamhet mot kommittén, än fler miste sina jobb. Särskilt filmindustrin ansågs anfrätt av oamerikanism. Hollywoods producenter var starkt antifackliga, särskilt Walt Disney. De upprättade en lista på minst 325 manusförfattare, regissörer och skådespelare som inte längre fick arbeta inom filmbranschen. Åtskilliga fick fängelse efter vägran att samarbeta vid kongressförhören, andra som Charlie Chaplin flyttade från USA och de som var kvar fick svära en lojalitetsed.
När McCarthy började kräva massutrensningar av höga statstjänstemän och militärer satte senaten och presidenten stopp för hans huserande. Men efterdyningarna levde länge kvar. Det dröjde länge innan de svartlistade fick börja arbeta igen. Inom fackföreningarna hade ledningarna gått åt höger och ”tvivelaktiga” aktivister avsatts. Den konservativa högern hade fått smak för att använda statsapparaten och agera hjälptrupp till den i sitt kulturkrig.
President Eisenhowers presidentperiod (1953-61), då McCarthyismen rasade som häftigast, var en högerreaktion mot delar av Roosevelts (1933-45) sociala reformer, och har ofta också beskrivits som en konservativ era förknippad med traditionella familjevärderingar och måttfullhet. Om detta korrekt beskriver åtminstone de traditionsbundna konservativa amerikaner som levde den amerikanska drömmen, så kom 1960-talet som en kalldusch för dessa.
Jim Crow-lagarna
Ekonomin i södra USA före 1865 var uppbyggd runt svarta slavar. Det var en extrem form av exploatering som formellt upphörde i och med att sydstaterna besegrades i det amerikanska inbördeskriget. Ägarna av slavplantagerna och de vita som stödde slavsystemet ville inte finna sig i att de tidigare slavarna tilldelades samma rättigheter som vita medborgare, vilket man tvingades acceptera så länge som nordstatssoldater låg förlagda i Södern. Men intresset för svart emancipation svalnade bland nordstatspolitikerna och armén drog sig tillbaka. Plantageägarna kunde nu fritt ta tillbaka makten lokalt och på delstatsnivå genom utbrett valfusk och trakasserier. Vita terrorister klädda i vita dräkter och huvor, under namnet Ku Klux Klan, satte skräck bland afroamerikaner och lynchade de som försökte bruka sina rättigheter eller ansågs respektlösa mot vita personer.
Nya rasistiska lagar stiftades i delstaterna som förvandlade de svarta till i princip rättslösa och i permanent fattigdom som arrendatorer under sina tidigare herrar. Dessa lagar brukar betecknas som Jim Crow-lagarna. En rad delstater gjorde det olagligt att i tal och skrift propagera för rasjämlikhet. Strikta regler för att kunna rösta, som bara gällde för svarta, höll dem borta från valurnorna. En amerikansk variant av apartheid blev följden med i lag skilda toaletter, skolor, fängelser, tågvagnar, platser i bussar och restauranger, sjukhus, parker, dricksvattenfontäner, badstränder. väntrum, frisörer, m.m. Svarta och vita förbjöds att umgås över ”rasgränserna”. Inga ”blandäktenskap” tilläts. Inga blandade båtturer – och spelande av domino, dam, basket samt biljard skulle vara rasåtskilt. Detta var en värld som skapade en vit befolkning svårt infekterad av rasism.
Medborgarrättsrörelsen
I mitten av 1950-talet växte motståndet mot den rasistiska särbehandlingen. Från att driva juridiska processer övergick till man bojkotter, civil olydnad och massmöten. En massrörelse utvecklade sig där många organisationer och individer aktiverade sig. Marschen till Washington för arbete och frihet 1963 samlade hela 250 000 demonstranter. Den arrangerades av Dr Martin Luther King Jr och två välkända socialister och fackföreningsaktivister: Asa Philip Randolph och Bayard Rustin.
För när folk mobiliseras kring en brännande fråga väcks intresset att också kämpa mot andra orättvisor. Dr King vände sig till fackföreningarna och påpekade att rasdiskriminering är förbundet med ekonomisk orättvisa såsom oanständiga löner, dåliga arbetsvillkor, undermåliga bostäder, inget ålderdomsskydd, osv. I ett tal 1967 till en lokalavdelning inom hamnarbetarfacket vädjade han till ”enhet mellan arbetarrörelsen och de svartas frihetsrörelse”. När han dessutom uttryckte kritik av krigföringen i Vietnam fick han utstå massiv kritik från press och Vita Huset. FBI:s ledning trodde att han stod under inflytande från ”kommunister” och hade permanent bevakning av honom. Dessa sidor av medborgarrättsrörelsen och Dr King har man idag valt att ”glömma bort” då han enbart hyllas som en pacifistisk kyrkopredikant.
Trots att USA 1965 lagstiftade för lika rösträtt och mot rasdiskriminering, fortsatte stora delar av södra USA:s vita befolkning att motsätta sig dessa förändringar av samhällslivet. De mindre extrema uttrycken för detta var motståndet mot ”blandade” skolor och att orubbligt välja politiker som var motståndare till de nya lagarna.
Vietnamkriget
85 % av amerikanerna betraktar sig som patrioter och 39 % är extremt (!) stolta patrioter enligt Statista Research Department. De flesta amerikanska hushåll har en flagga. Nationalsången spelas och sjungs vid alla större sportevenemang. 180 000 amerikaner värvas årligen till dess militär. Skolbarnen får från tidiga år svära trohetsed till flaggan och republiken. Under McCarthyeran lade man till att USA stod under Guds beskydd i denna trohetsed.
Det amerikanska samhällslivet präglas av lojalitet och stöd för sin militär samt myndigheter som CIA, som i handling omsätter utrikespolitiken med fuffens och våldsmetoder. CIA ingrep och störtade en demokratiskt vald regim i Guatemala 1954 när den hotade United Fruits egendomar och finansierade 1961 en misslyckad exilkubansk invasion av Kuba för att skydda samma amerikanska affärsintressen.
Fyra år senare var president Jonson beredd att sätta in egna soldater i liknande konflikter. I Dominikanska Republiken störtade en militärkupp en vald president, men möttes av ett folkligt uppror. USA skickade 30 000 soldater för ”trygga amerikanska medborgare från ett inbördeskrig”. Vid samma tidpunkt beslutade USA:s kongress nästan enhälligt att bygga baser i Sydvietnam och bomba Nordvietnam för att ”hejda kommunismen”, som utmålades som ond och tyrannisk. Den inrotade patriotismen hämmade en bred opposition mot det som i själva verket var ett hycklande beskydd av en ond och tyrannisk militärjunta i Sydvietnam.
Det blev snart klart att USA:s militära insats var otillräcklig och allt fler unga amerikaner kallades in till krigstjänstgöring. I april 1969 hade USA 543 000 soldater i Vietnam och trots det ingen utsikt till seger. Fruktan för att dras in i detta meningslösa krig fick ungdomen att opatriotiskt protestera. Nästan 100 000 människor demonstrerade 1967 i Washington D.C. Antalet deltagare i demonstrationer och protestmarscher ökade med höjdpunkten i november 1969 då över 500 000 deltog i Moratorium March i Washington.
Ett och halvt år senare arrangerades en protest av Vietnamveteraner där tusentals veteraner kastade bort sina medaljer och militära utmärkelser på Kapitolium i Washington DC – något som av etablissemanget betraktades som en oerhörd skymf mot krigsmakten och den värsta opatriotiska uppvisningen någonsin. När president Richard Nixon 1970 utvidgade kriget genom att tåga över gränsen in i Kambodja, gick studenter på 900 högskolor i USA ut i strejk. På Kent State University öppnade nationalgardet utan varning eld med skarp ammunition mot protesterande studenter med fyra döda och tio sårade studenter som resultat.
Under de följande dagarna stängde och blockerade studenter sina lärosäten. Centra för utbildning av reservofficerare inom universitet och högskolor brändes ned. Avdelningar för militär forskning vandaliserades. Dessa protester, både våldsamma och icke-våldsamma, lär ha omfattat mer än fyra miljoner studenter.
Politiker, militärer och statstjänstemän hade då sedan länge insett att Vietnamkriget var ett utsiktslöst företag, men denna slutsats eller ens farhågan därom fördes aldrig ut till offentligheten. Försvarsdepartementet startade en utredning om kriget som enligt förvarsminister McNamara motiverades av att undvika framtida misstag. För att undgå vinklade analyser rekryterades hälften utav utredarna utanför Försvarsdepartementet, bland akademiker och statstjänstemän.
Utredningens rapport blev känd som The Pentagon Papers. Dessa visade hur ineffektiv krigföringen var – de omfattande bombningarna av norra Vietnam och allt fler soldater på marken ledde inte till större framgångar för USA. Vietnameser på landsbygder ville ha utlovade jordreformer som juntan i Saigon med sina kopplingar till jordmagnaterna vägrade. En av de anlitade akademikerna, ekonomen Daniel Ellsberg, läckte rapporten till pressen. Den väckte en chock när det stod klart att den högsta politiska ledningen undanhållit och ljugit för både allmänheten och kongressen.
Höga tjänsteman och politiker hade sedan länge tvivlat på ett framgångsrikt krig, men torgförde trots det en optimistisk attityd. De förlängde ett krig som kom att kosta USA 58 220 stupade och uppemot en halv miljon Vietnameser fallna i strid. USA drog sig ur Vietnam och Saigonregimen föll som ett korthus trots massivt stöd från USA. Många amerikaner misstrodde politiker, som de menade ständigt slirade med sanningen, men att landets högsta ledning medvetet ljög och undanhöll de verkliga förhållandena i en fråga som bokstavligen rörde amerikaners liv och död var en kalldusch. Men mer skulle komma under den så kallade Watergate-skandalen.
Watergate-skandalen
Vita huset hade inrättat en hemlig ”särskild undersökningsenhet” benämnd Rörmokarna eftersom de skulle stoppa läckor till pressen. Denna grupp bröt sig in i Daniel Ellsbergs psykiatrikers kontor i jakt på komprometterande uppgifter om Ellsberg, som FBI förmodade experimenterade med hallucinogena droger och ägnade sig åt perversa sexuella aktiviteter. Detta var bara fria fantasier och Rörmokarna hittade naturligtvis inget användbart.
Men Rörmokarna fick nya arbetsuppgifter med att bistå president Nixons återvalskommitté. Den 17 juni 1972 bröt sig dessa in i Demokratiska partiets högkvarter i Watergate-byggnaden i Washington DC. Syftet var att reparera avlyssningsutrustning som installerats vid ett tidigare inbrott. Men inbrottet avslöjades och läckte till media. Undersökande journalister på tidningen Washington Post uppdagade inte bara olagliga inbrott utan även lagstridiga fonder som finansierade liknande ”smutsiga arbeten”. Än mer graverande för Nixon var avslöjandena om hans försök att mörklägga Vita Husets inblandning och vilseleda utredningen om inbrottet och den hemliga avlyssningen. Högerpressen stod på Nixons sida och gjorde häftiga utfall mot Washington Post, men bevisen mot Nixon hopade sig hela tiden. Republikanerna såg sig tvungna att offra sin president och slänga ut honom till vargarna. Inför den sannolika risken av riksrätt och en fällande dom förmåddes han att avgå som USAs 37:e president den 9 augusti 1974.
Rättighetsstriderna
Lantarbetarna var undantagna från den arbetsrättslag som inrättades 1935, men bildade 1962 trots många hinder ett lantarbetarförbund där medlemmarna till största delen hade latinamerikanskt påbrå. Med strejker, bojkotter och demonstrationer kämpade man för sina fackliga rättigheter och arbetsvillkor. Deras uppmaning till bojkott av amerikanska druvor så länge som odlarna vägrade erkänna facket blev internationellt spridd, inte minst i Sverige. Under 1970-talet började de flesta druvodlare acceptera förhandlingar med lantarbetarna. Trots detta dröjde det ända till 2019 innan Lantarbetarförbundet fick organisations- och förhandlingsrätt i delstaten New York.
Puertoricaner tillerkändes språkhjälp vid myndighetskontakter och röstning 1965. Detta utvidgades till att tio år senare omfatta andra spansktalande, asiater och ursprungsbefolkningen. Högsta Domstolen dömde flera gånger att man inte kan vägra kinesisk- eller spansktalande högre utbildning enbart pga. bristande färdighet i engelska.
USA:s ursprungsbefolkning nekades länge medborgarskap och rösträtt. Deras jord hade till största delen konfiskerats och de tvingades leva i reservat under extrem fattigdom. Utövandet av deras gamla religioner var förbjudet enligt lag. Gruv- och oljebolag lurade av dem äganderätten till den jord de fortfarande ägde eller la beslag på intäkterna. Så sent som på 1950-talet försökte kongressen tvångsassimilera den indianska befolkningen in i majoritetssamhället. De amerikanska indianerna organiserade sig i American Indian Movement. Mycket uppmärksammat var ockupationen 1975 av Wounded Knee, en liten stad som var skådeplatsen var för en massaker på indianer 1890. Det var en konflikt som 1975 ledde till flera döda och sårade i strider mellan ockupanter och polisen. Trots vissa framsteg är ursprungsbefolkningen fortfarande den fattigaste etniska gruppen i USA med den lägsta medellivslängden.
Polisen i New York trakasserade regelbundet gay-barer och deras besökare under 1960-talet. Det ledde till den första uppmärksammade protesten från de utsatta, det s.k. Stonewallupproret 1969. Dittills hade trakasserierna sopats under mattan och var i princip okända bland allmänheten. Bättre organisering och aktivism ledde till en avkriminalisering av homosexualitet. Men det dröjde innan detta blev verklighet i många delstater. Sedan dess har de fått tillkämpa sig rätten till samkönade äktenskap och adoption, diskrimineringsförbud mm. Men detta är ofullständiga rättigheter och HBTQ-personer är fortfarande i hög grad utsatta för våldsattacker. Trump hade dessutom redan innan presidentvalet utannonserat inskränkningar i de befintliga rättigheterna.
På samma sätt som andra grupper under 1960-talet organiserades också en kvinnorättsrörelse mot diskriminering och för lika lön. Rörelsen lyckades öppna för kvinnor att få jobb inom yrken från vilka de tidigare varit utestängda. Delstaternas skilsmässolagar ändrades så att de tillät skilsmässa även utan gemensamt samtycke. Delstaterna kunde inte längre vägra kvinnor preventivmedel, förbjuda kvinnor att ställa upp som jurymedlemmar, ha särskilda begränsningar för kvinnors tillgång till alkohol, osv.
Det allra viktigaste genombrottet var när rätten till abort blev federal lag genom ett beslut av Högsta Domstolen 1973. Men den rätten har mött bakslag då Högsta Domstolen drog tillbaka den år 2022 och det blev återigen en delstatsfråga.
