Vi är beredda att ta ”regeringsansvar” för Umeå kommun tillsammans
med andra partier som delar vår uppfattning när det gäller behovet av trendbrott
________________________________
Inledning
Jag hade lovat att redogöra för hur vi har tänkt krympa och effektivisera kommunens förvaltnings- och nämndsorganisation.
Jag skjuter upp detta då jag vill skriva om regeringskrisen.
Jag vill försöka sätta fingret på de långsiktigare orsakerna bakom dagens regeringskris. De långsiktiga effekterna av ett ”inbördeskrig” kan komma att leda till att arbetarrörelsen (S, LO, Hyresgäströrelsen, V, ABF, o s v) aldrig återhämtar sig. Och därmed till att epoken med socialdemokratiska regeringar går mot sitt slut.
Del ett
OM det blir ett ”inbördeskrig” mellan S och V kan detta komma att utkämpas mellan två organisationer som IDAG har en gemensam socialdemokratisk ideologi. Skillnaderna mellan S och V består i att dessa partier har vitt skilda historiska traditioner. Men, det måste betonas, idag har de en gemensam socialdemokratisk ideologi. Men, tidigare utgjorde den socialdemokratiska ideologin ett reformistiskt alternativ till de borgerliga partiernas ideologi. IDAG innehåller den socialdemokratiska ideologi som S och V delar väldigt lite av alternativ till de borgerliga partiernas ideologi – när det gäller framtiden. Därmed har den socialdemokratiska ideologi som S och V delar tappat väldigt mycket i styrka – sedd som en sammanhållande kraft.
Man kan uttrycka det så här: hade den socialdemokratiska ideologin varit starkare skulle inget inbördeskrig hota mellan S och V.
Det två
Det som har fått Vänsterpartiet att ”gå i krig” (genom sina upprepade hot med misstroendevotum) är att S har accepterat att regera med Centerns och Liberalernas politik:
a) försämring av anställningstryggheten genom angreppet på LAS,
b) ett första steg mot marknadshyror genom fri hyressättning i nyproducerade hyresrätter;
c) Till måste läggas det förnedrande sätt på vilket Vänsterpartiet har blivit behandlat. Stefan Löfvéns nya parhäst Annie Lööf kallar V för ytterkantsparti – tillsammans med SD.
Det som kommer att få Socialdemokraterna att gå i krig (för att hämnas på ”alla” sätt, om de verkligen fälls) är att Vänsterpartiet fäller S+Mp regeringen tillsammans med bland annat SD – ett parti som V:s företrädare mer än några andra kallar för ett ”brunt” parti.
I den propaganda som kan komma att följa från Socialdemokraterna – OM V verkligen fäller regeringen tillsammans med bland annat SD – riskerar Vänsterpartiet att få höra att deras samarbete med SD (för att fälla regeringen) påminner om pakten mellan Stalin och Hitler (den s.k. Molotiv-Ribbentropp-pakten år 1939). Återigen: Ett ”inbördeskriget” mellan S och V kan leda till att den samlade arbetarrörelsen (S, LO, Hyresgäströrelsen, V, ABF, AP) aldrig återhämtar sig. Och därmed till att epoken med socialdemokratiska regeringar skulle kunna vara över.
Vi ska komma ihåg: Den Socialdemokratisk tillbakagången är en påtaglig trend som kan ses över hela Europa.
Del tre
S och Mp förlorade, tillsammans V, riksdagsvalet 2018. Men dessa partier vägrade acceptera detta. Dagens regeringskris är ett resultat av att det svenska politiska systemet som helhet – inte endast Socialdemokratin, även om förnekandet var (och är) störst inom S – inte klarade av att hantera valnederlaget för regeringen (S+Mp). Inte då, i september 2018. Men låt mig visa att regeringen S+Mp, tillsammans stödpartiet V, verkligen förlorade riksdagsvalet 2018.
Tabell: Resultatet i riksdagsvalet 2018
| Partier | Mandat | Diff jmf 2014 |
| Vänsterpartiet | 28 | + 7 |
| Socialdemokraterna + Mp (100+16) | 116 | – 22 |
| Centern | 31 | + 9 |
| Moderaterna | 70 | – 14 |
| Sverigedemokraterna | 62 | + 13 |
| Kristdemokraterna | 22 | + 6 |
| Liberalerna | 20 | + 1 |
| Summa | 349 |
Kommentar:
Blocket S+Mp+V tappade 15 riksdagsmandat.
Som vi ser i tabellen ovan fick de två regeringspartierna tillsammans med budgetpartnern V sammantaget 144 av riksdagens totalt 349 mandat. Detta utgör endast cirka 40 procent av riksdagen mandat. De två regeringspartierna S+Mp förlorade tillsammans hela 22 mandat. Tillsammans fick S+Mp mindre än en tredjedel av mandaten i riksdagen. Den samlade borgerliga oppositionen – med Sverigedemokraterna inräknade – erhöll nästan 60 procent av mandaten i riksdagen.
Den första delen av valförlusten består alltså i att blocket S, Mp och V fick för få mandat. Till detta ska läggas att de båda regeringspartierna gick bakåt. Samtidigt gick den samlade borgerliga oppositionen (alltså inklusive SD) framåt.
Del fyra
Socialdemokraternas och Miljöpartiets budgetförslag röstades ned. Valnederlaget för S+Mp framstod extra tydligt den 12 december 2018. Detta var den dag då riksdagen skulle ta ställning till de olika budgetalternativen. Detta avslöjade, på ett brutalt sätt, vilken svag ställning som regeringen S+Mp hade. Deras budgetförslag röstades ned. Istället antogs en budgetreservation från Moderaterna och Kristdemokraterna. Det var på denna budget som därefter varje tänkbart regeringsalternativ var tvungen att basera sin politik på. I detta budgetförslag ingick bland annat en ny skattesänkning på 20 miljarder. Vi ska komma ihåg att finansminister Magdalena Andersson på S-kongressen endast ett år tidigare, till deltagarnas stora förtjusning, förklarade att skattesänkningarnas epok var över. I sina fortsatta reträtter för Centern och Liberalerna har S accepterat nya skattesänkningar. Totalt har S+Mp-regeringen bidragit till ytterligare skattesänkningar på cirka 56 miljarder sedan Löfven blev statsminister efter valet 2018. Löftet om att skattesänkningarnas epok var över har alltså svikits även det!
I detta läge borde S och Mp ha accepterat valnederlaget och avgått.
I stället borde Socialdemokratin ha siktat in sig på att göra come back i valet 2022. Låt mig betona skälen för detta:
* S+Mp erhöll förre än en tredjedel av mandaten i riksdagen i valet,
* S+Mp hade sammantaget förlorat 22 av sina 138 mandat från valet 2014,
* Dessa två partiers budgetalternativ hade fallit – deras politik hade alltså inte riksdagens förtroende,
* S+Mp skulle tvingas regera på en politik som inte alls var deras – att detta ens är möjligt visar på en brist i regeringsformen,
* Socialdemokraternas största behov, som folkrörelse, var och ÄR, att återvinna väljarna från SD.
Men detta är omöjligt med Januariavtalets politik. Socialdemokraterna kan aldrig återvinna de arbetare och andra väljare som partiet har förlorat till SD genom att samarbeta med Mp (som är för fri invandring) och Centern (som vill ha fri arbetskraftsinvandring). Lägg till detta Centerns fackföreningsfientlighet. I jämförelse med Annie Lööf framstår Ulf Kristersson som en LO-kramare. Men det som nu står på dagordningen är försämringarna av anställningstryggheten (LAS) samt införa marknadshyror. Återigen: S kan aldrig återvinna väljare som de har förlorat till SD i armkrok med Annie Lööf och Mp.
Men Sverigedemokraternas inflytande då?
*Januariavtalet har inte utestängt SD: de ingår numera i ett block tillsammans med M, Kd och L,
* Idag är det ju bland annat med hjälp av just SD:s mandat i riksdagen som Vänsterpartiet kan hota, och också fälla, regeringen.
Del fem
Socialdemokratins största behov är att återvinna väljare från SD. Men partiets ledning väjer för denna uppgift – den allra viktigaste för partiet. Istället väljer Socialdemokraterna att fortsätta att radera ut sin ideologi och på längre sikt därmed även sitt existensberättigande. Studera tabellen nedan över förändringarna i väljarkåren mellan åren 1994-2018. Denna tabell talar sitt tydliga språk.
| Partier | 1994 | 2018 | Differens |
| Socialdemokraterna | 45,3 | 28,3 | -17,0 |
| M, C, KD och L | 41,4 | 40,2 | -1,2 |
| SD | 0,3 | 17,5 | +17,2 |
| Övriga (V + MP) | 11,2 | 12,4 | +1,2 |
Kommentarer
*De fyra traditionella borgerliga partierna har, sedda som en helhet, bevarat sin andel av väljarkåren.
*När det gäller V+Mp har även dessa två partier, sammantaget, bevarat sin andel av väljarkåren.
*Det som har hänt under det kvartssekel vi studerar är att Socialdemokraterna har genomgått en partisplittring – låt vara utan en kongress med två politiska program som ställts mot varandra i en omröstning. Ett typiskt uttryck för splittringen är att LO-anslutna arbetare först slutat rösta på S, sedan (kanske via M) börjar rösta på SD. Och samtidigt gått från att ha varit aktiva inom facket till att passiviseras – eller jagas ut ur facket. När det gäller yngre LO-arbetare har dessa ofta gått direkt till SD utan att ta ”omvägen” via S.
Socialdemokraterna har förlorat nästa fyra av tio väljare sedan valet 1994. Denna väljarandel återfinns nu hos Sverigedemokraterna. Detta är vad tabellen visar.
Del sex
Det som krävs är att Stefan Löfvén utlyser nyval – med en politik som vinner knegarna åter. I detta val måste Socialdemokraterna tydligt ställa sig på knegarnas sida. Detta kräver två enkla saker:
En förklaringar till det tidigare misstaget:
1. Januariavtalet syftade till att hålla SD utanför inflytande på den framtida regeringspolitiken, men detta har misslyckats. Inte endast M, Kd och L accepterar idag SD, utan det gör i praktiken även V (när det passar),
Ett kort-kort valprogram bakom vilken Löfvén mobiliserar S, LO, Hyresgästföreningen:
a) Försvara anställningstryggheten,
b) Stärk kollektivavtalen – och stötta fackets organisering av de allt fler fackligt oorganiserade,
c) Nej till marknadshyror – statligt stöd till renoveringar av miljonprogrammet,
d) Stopp för fortsatta skattesänkningar,
Det behöver inte vara många krav inför ett extraval (eller nyval). Mp och V kommer att ställa upp.
Avslutning
När det gäller Vänsterpartiet borde dessa ha kravlat sig ut ur riksdagen och inbjudit till samarbete i försvaret av LAS – och för att stoppa marknadshyror när det gäller hyresrätter. Men partiet har inte kunnat titta ut genom riksdagens fönster och föreslå 100 opinionsmöten runt om i Sverige nästa lördag! Men detta hade gett respons.
Vänsterpartiet har reducerat sig själv till ett parti som huvudsakligen ställer ultimatum inne i riksdagen i de viktigaste frågorna. Partiet har tappat förmågan att kombinera sin ställning i riksdagen med ett opinionsarbete utanför riksdagen. Detta har ALDRIG varit så tydligt som idag. De verkar inte ens kunna behålla en facklig position när de har chansen. V saknar helt möjligheter att erövra väljare från SD (ifall Vänsterpartiet ens inser behovet att göra detta). Och SD-väljare tycker ofta illa om V. Inte minst för att V så ofta drar alla som röstar på SD över en kam och kallar dem för rasister. Vilket inte stämmer med verkligheten.
Tror jag att den självinsikt som jag skrivit om ovan finns hos Socialdemokratin och Vänsterpartiet idag.
Svaret är Nej. En av de få saker som ledarna för dessa två partier verkar kunna idag är att slå sönder det som en gång var ”arbetarrörelsen” (partier och fackföreningar, med mer). Detta trots att både S och V idag har samma socialdemokratiska ideologi.
Ändå är det förmågan att försvara de grundläggande sociala och fackliga rättigheterna, på bland annat arbets- och bostadsmarknaderna, som utgör existensberättigandet för både S och V. En av Arbetarpartiets viktigaste uppgifter är att påtala detta och att gå före genom att driva dessa frågor utanför riksdagen – och utan att ställa ultimatum med hjälp av SD.