”If you’re going to kick authority in the teeth,
you might as well use both feet”. Keith Richards
Försvara yttrande- och tryckfriheten
_________________
Fråga
Varifrån kommer ondskan som lurar i Umeå kommun? Jag tog plats i Umeå kommunfullmäktige efter valet 1991. Under den tid som gått har jag träffat väldigt många anställda som mått dåligt på grund av hur de blivit behandlade av Umeå kommun. Men vid tre (3) tillfällen har de jag talat med, nästan skamset och med sänkt röst, berättat om sina tankar på att ”ta bort sig”.
Den första gången som jag talade med en anställd som haft självmordstankar på grund av en konflikt med arbetsgivaren Umeå kommun var under min första mandatperiod åren 1991-1994. De andra två som berättat för mig om självmordstankar har jag kommit i kontakt med senare. Jag har engagerat mig, på olika sätt, för att dessa personer ska må bättre. En sak som vill jag vill understryka: dessa tre personer var alla mycket högpresterande och de hade inte ett uns av rättshaveri över sig (jag har, under tre årtionden, träffat många rättshaverister som tagit för givet att jag skulle ställa mig på deras sida, något jag aldrig gjort). Alla de tre ”vann” också sina konflikter med chefer eller med Umeå kommun som sådan. Vann, men förlorade också.
När man träffar människor som har blivit så illa behandlade att de funderat på att ta sitt liv är det oundvikligt att man själv börjar fundera på varifrån ondskan inom Umeå kommun kommer. Alltså: Varifrån kommer ondskan i Umeå kommun?
Del ett – att bli en icke-person
Många som anser sig har blivit illa behandlade pekar ut en viss chef. Men de tre som berättat om sina självmordstankar har inte gjort detta. Dessa tre har (nästan) krossats av något osynligt. De har uppfattat att de blivit förvandlade till icke-personer och att tidigare arbetskamrater, som även varit deras vänner, har dragit sig undan dem. De har även blivit fråntagna arbetsuppgifter och information samtidigt som de upptäckt att andra personer känt till saker om dem som dessa inte borde ha kännedom om.
Det gick endast att dra en enda slutsats: Någon chef, eller några chefer, på högre nivå hade agerat bakom deras ryggar och skrämt deras tidigare vänner och arbetskamrater – samt släppt information som borde ha varit sekretessbelagd. Men detta har inte gått att bevisa. Det är i denna situation, när livet faller samman och motståndaren är ansiktslös, som självmordstankarna har dykt upp. Alla tre som berättat för mig om sina mörkaste stunder har återvänt till just detta – till den ansiktslösa motståndaren i kombination med upplevelsen av att bli en icke-person.
Jag har tagit mig tid att kontrollera vad som verkligen har hänt i dessa tre ärenden. Och det fanns alltid följande ingredienser: 1) i början hade en hård konflikt uppstått med en överordnad om en, eller flera, sakfrågor, 2) chefen eller Umeå kommun förlorade, 3) Den anställde vann alltså i själva sakfrågan men förlorade arbetskamrater, efter att ha förvandlats till en icke-person, och tvingades att sluta eller slutade ”frivilligt”.
Återigen: Varifrån kommer denna ondska?
Del två – hotad revisor
Varifrån kommer ondskan frågade jag mig även av ett annat skäl för fyra-fem år sedan. Detta i samband med att en politiskt tillsatt revisor ringde upp mig för att, väldigt skamset, berätta att han/hon hade gett efter för påtryckningar om att inte ge mig vissa offentliga handlingar som jag hade begärt ut rörande ett av Umeå kommuns största skrytprojekt (färjan). Låt mig citera fritt ur minnet vad revisorn hade fått höra och sedan återberättade för mig: ”Den där djävla Hägglund ska inte ha några dokument”.
Revisorn bad mig om ursäkt för att han/hon inte hade klarat av påtryckningarna / hoten. Och jag, som mer än väl förstod varför detta hade hänt, var själv vid tillfället alltför nedtyngd av arbete för att orka följa upp detta övergrepp. Jag var och är, till 95 procent, säker på från vilket håll som påtryckningarna/hoten mot revisorn hade kommit. Till saken hör att dokumenten som jag begärt ut var offentliga. Detta var alltså verkligen ett direkt övergrepp på demokratin. Revisorn var politiskt tillsatt och trycket från vissa ”personligheter” i andra partier hade blivit för stort. Detta, i kombination med min egen tunga arbetssituation, innebar att jag inte fick några dokument. Och därför ringde revisorn upp mig för att be om ursäkt för att han/hon inte hade pallat för trycket. Revisorn funderade inte på att ta livet av sig. Men det var uppenbart att revisorn hade upplevt det som hänt som något som djupt skakat dennes/dennas tro på demokratin i Umeå kommun och – vilket jag tror var det värsta – även hade skakat revisorns bild av sig själv.
Del tre – om alla styr läggs locket på
Det är de folkvalda politikerna som ska ha det yttersta ansvaret för Umeå kommun. Speciellt då något gått över styr. Men för att det ska fungera så måste det vara tydligt vilka som styr kommunen – och vilka som utgör oppositionen. I dagens Umeå är detta oklart. Fel. I dagens Umeå är detta väldigt oklart.
Socialdemokraterna har endast 20 av 65 mandat!
På papperet styr Socialdemokraterna Umeå kommun tillsammans med Miljöpartiet. Men MP har endast 4 mandat. Detta ger endast de styrande 24 mandat. Men det krävs minst 33 mandat för att samla en bestående majoritet i Umeå kommunfullmäktige. Det krävs 33 mandat för att vinna en omröstning, med minsta möjliga majoritet, mot en samlad opposition. Men Hans Lindberg, S-regeringschef i Umeå kommun, har i bästa fall 24 mandat.
Därför sker det ständiga uppgörelser – i det fördolda – istället. Och i dessa uppgörelser deltar olika konstellationer av partier. Resultatet har, sedan lång tid tillbaka, blivit att ”alla” är med och styr – samtidigt som ingen ställs till ansvar då det går åt helvete. I denna situation riskerar vänskapskorruption att växa fram tillsammans med en brist på transparens. I en situation då ”alla” är med och styr kommer, igen och igen, locket att läggas på då något går åt helvete. Eller då någon anställd försöker att bringa klarhet i en oreda. De ansvariga kommer att sluta leden och den anställde riskera att krossas. Den anställde vet nämligen inte vilka kompromisser mellan vilka partier som han/hon riskerar att rubba. Den anställde kan inte veta på vilka tår den trampar. Skälet är att det varit oklart vilka som bestämt att något ska vara si eller så. Men det är egentligen ännu värre. Jag återkommer strax till cheferna.
Nu kanske någon säger att det inte är o-vanligt med koalitionsregeringar i kommuner. På det svarar jag: Jovisst! Men det är en alldeles förbannat stor skillnad mellan en uttalad, öppen, koalitionsregering för att uppnå minst 33 mandat och en hemlig och därmed ogenomtränglig koalitionsregering. Och det är just en sådan, hemlig och ogenomtränglig, koalitionsregering som vi har i Umeå kommun. Och detta sedan lång tid tillbaka.
Låt mig repetera. Situationen i dagens Umeå undergräver demokratin. Den mest grundläggande förutsättningen för att en kommun ska vara transparent, och för att vänskapskorruption ska motverkas, är att det är tydligt vilka som styr och därmed tar ansvar för det som händer – eller inte händer. Och vilka som utgör oppositionen och kritiserar det som händer – eller inte händer. Men, återigen, så är inte fallet i Umeå kommun.
Del fyra – oklarheter mellan politiker och tjänstemän
Den ansiktslösa ondskan växer även fram ur en oklar arbetsfördelning mellan politiker och tjänstemän. En sådan oklarhet blir, på sikt, det oundvikliga resultatet då politikerna själva inte vet om de är en del av styret eller en del av oppositionen. En sådan situation riskerar att lamslå politikerna. I detta läge finns en risk att starka chefer ”tar över” från politiker som uppträder fegt. Det behöver inte handla om att politikerna är fega, som personer, utan det handlar snarast om att de inte förstår sin roll: Tillhör de den kommunala ”regeringen” eller den kommunala ”oppositionen”?
Och de chefer som ”tar över” politikernas uppgifter behöver inte vara ute efter makt. De vill, åtminstone till att börja med, bara få saker att fungera. Och om politikerna inte klarar sin roll måste någon fylla tomrummet. Detta blir inte sällan en stark chef. Men med tiden kommer den starka chefen, och de svaga politikerna, att tillsammans utgöra ett stort och växande PROBLEM.
Och det är denna dubbla oklarhet – vilka styr kommunen och vilka utgör oppositionen, var börjar politikernas ansvar och var slutar tjänstemännens – som utgör en stor del av förklaringen till den ansiktslösa ondskan i Umeå kommun.
Del fem – ”alla tillsammans”: regering, opposition och chefer!
Vore det klart vilka som styrde, och vilka som utgjorde opposition, skulle ingen våga hota en politiskt tillsatt revisor så att denne/denna inte vågade lämnade ut dokument till mig. Men de o-sunda lojaliteter som skapas när ”alla”, i hemlighet, är med och styr gör denna form av påtryckningar möjlig. Men hade det varit tydligt att den revisor som utsattes för påtryckningar exempelvis tillhört oppositionen, och att den som hotade exempelvis tillhörde de styrande, hade påtryckningarna lett till en katastrof för den som ”hotade”. Men nu vann istället den hotfulle. Jag fick inte ut dokumenten som jag hade rätt till. Och detta är ett nederlag för demokratin!
De anställda som i tre (3) fall behandlats så illa att det lett till tankar på självmord (och detta är endast de tre som valt att tala med just mig) skulle aldrig ha behövt råka så illa ut om det varit tydligt var gränserna gått mellan ”regering” och ”opposition”. Och hade detta ansvar varit klarlagt skulle även gränserna mellan tjänstemän och politiker vara tydligare. Och då skulle aldrig de tre personernas ärenden har urartat på det sätt som skedde. Tjänstemän ska ha fria händer – men inte för fria – eftersom det i sista hand är de folkvalda politikerna som har ansvaret. Speciellt de politiker som tillhör kommunens regering! Men mitt intryck är att politikerna medvetet lät vissa tjänstemän sköta de tre ärendena – detta för att politikerna skulle slippa ta ansvar.
Vi får alltså ett kluster av beslutsfattare bestående av politiker som ska tillhöra kommunens regering, av politiker som ska tillhöra kommunens opposition OCH av chefs-tjänstemän. Tillsammans kompromissar dessa fram beslut i olika frågor. Vissa beslut, exempelvis mellan kommunen och privata aktörer, är därmed resultatet av väldigt delikata kompromisser.
* Ve den anställde som i detta läge påpekar att allt kanske inte har gått rätt till och pekar på besvärande fakta,
* Ve den revisor som vill lämna ut handlingar som inte tål se dagens ljus.
I denna situation kommer nämligen alla tre parter att skydda varandra – när det gäller beslutens innehåll – även om alla parter samtidigt talar illa om, och skvallrar på, varandra. För ingen av parterna har ju fått som de velat! Hemliga kompromisser, kompromisser och hemligheter.
Det är min mening att Umeå kommun, till för stor del, befinner sig i den av mig beskrivna situationen.
Avslutning
Arbetarpartiet kommer inte att stödja en uppgörelse efter valet den 11 september som inte, på ett klart och tydligt sätt, klargör vilka som STYR kommunen och vilka som utgör OPPOSITIONEN. Idag styrs alltså Umeå kommun av ett kluster av partier (och tjänstemän) som skapar motsatsen till transparens, nämligen en ogenomtränglighet.
Det är just ur denna ogenomtränglighet som en stor del av ondskan i Umeå kommun kommer.
Hans Lindberg (S) måste sikta på att skaffa sig en tydlig majoritet genom en icke-hemlig koalitionsregering på minst 33 mandat. Anders Ågren måste göra detsamma. Och ifall Hans Lindberg och Anders Ågren bildar en koalitionsregering tillsammans måste en sådan koalition också framträda öppet.
Vi måste alltså klargöra vilka partier som styr Umeå kommun och vilka partier som utgör oppositionen. Och får kommunen en koalitionsregering måste den vara öppen – inte hemlig. Gränsen mellan politiker och tjänstemän måste sedan bli långt tydligare än idag. Bara då kan vi komma tillrätta med, åtminstone en del av, den ONDSKA som tyvärr finns i Umeå kommun.