Ska militär sättas in mot kriminella gäng – eller kvarterspoliser? Skrämmande att Sverige ligger i topp vad gäller dödligt skjutvapenvåld!

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

____________________________

Ingress
Sveriges ende kvarvarande integrationspolis heter Ulf Boström. Tillsammans med andra poliser deltog Ulf i en intervju i Sveriges Radio med anledning av den mycket tragiska dödsskjutningen av en känd affärsidkare i stadsdelen Hjällbo, som utgör en del av det större Göteborgsområdet Angered. Dödsskjutningen skedde i söndags. Jag hörde en repris av intervjun med bland annat Ulf Boström i måndags kväll.

Då hade det skett ytterligare två tragiska dödsskjutningar i Stockholmsområdet. Den första i Husby och den andra i Hjulsta. Då hade även olika personer, med insikt, sagt att dödsskjutningen i Hjällbo utgjorde en tillfällig kulmen på en längre konfrontation mellan två delar av en större klan. En konfrontation som trappats upp i fredags och utlöst ett större slagsmål med många tio-tals deltagare.

Händelserna, både i Göteborg och Stockholmsområdet, måste även ses mot bakgrund av den rapport som Brottsförebyggande rådet presenterade i förra veckan (26/5). Rapporten är både tragisk och skrämmande. Den visar att Sverige ligger i topp, i hela Europa, när det gäller dödligt våld via skjutvapen! Studien hade jämfört utvecklingen i Sverige med 22 andra länder i Europa under två årtionden (2000-2019). Låt mig citera SVT:

” -Ökningen som Sverige redovisar går inte att se någon annanstans i Europa. Sverige har rört sig från botten till toppen i Europas statistik, säger Klara Hradilova-Selin, utredare på Brå”.

Del ett
Det finns partier som inte förstår att det hänt något i Sverige – som vägrar se sanningen. Det fanns många, från vissa partier, som kallade oss som talade om hederskultur (och hedersvåld) för rasister. De ifrågasatte länge hedersvåldets existens. Dessa personer och partier har tvingats inse verkligheten. De flesta håller numera en (surmulen) tystnad då dessa frågor diskuteras. Men nu håller personer från samma politiska partier på väg att upprepa sitt misstag. Fast nu kallar de oss rasister för att vi vågar tala om den klan- eller släktorganiserad brottslighet som de förnekar existensen av.

Våldet och dess organisering måste vara utgångspunkten. Det krävs att vi förstår våldets orsaker. Det handlar bland annat om sociala faktorer, droghandel och (ibland) klan- eller släktorganiserade strukturer. Vi som vill bekämpa våldet måste göra ett avgörande val. Jag upprepar: läget är farligt för hela Sverige. Vägvalet handlar inte ”bara” om Hjällbo, Husby och Hjulsta. Det handlar inte endast om storstadsområdena. Vägvalet kommer att påverka hela Sverige.

Sverige befinner sig definitivt i ett vägskäl – vid ett avgörande vägskäl – och då behövs modet att se sanningen i vitögat.

Del två
Ett vägval: Det moderata kommunalrådet i Göteborg, Hampus Magnusson, vill sätta in militären mot gängen. Han har tillsammans med andra moderater skrivit en motion om att polisen ska få begära hjälp av militären. Sist detta hände var i Ådalen…

Detta måste anses vara ett moderat olycksfall i det politiska arbetet. Vi har bättre moderater än så i Umeå.

Del tre
Ett annat vägval: Jag tar mig friheten att använda det som integrationspolis Ulf Boström sade i intervjun i måndags – både i samband med den kris som uppstått i Göteborg men också i en rad andra sammanhang. Boström har även tidigare påpekat att det aldrig har funnits så många personer i uniform i Sverige som idag. Detta om vi räknar in både polis, ordningsvakter och väktare.

Boström understryker även att det som behövs är socialt uthålliga poliser. Då syftar han på kvarterspoliser och fotpatrullerande poliser. Han syftar på poliser som har ett kontor, och en ständig närvaro, på utsatta stadsdelar; på poliser som genom att vara en del av olika bostadsområden stegvis kommer att vinna de boendes förtroende. Poliser som kommer att konkurrera med lokala gudfäder (min egen slutsats).

Del fyra
Vägvalet handlar om ifall polisens ökade resurser ska användas förebyggande eller repressivt. Skillnaden kommer att sätta sin prägel på Sverige under årtionden framöver. Det är lätt att fastna i fällan att endast satsa på ett repressivt arbetssätt. Skillnaden mellan ett repressivt arbetssätt, där polis och lagstiftare kommer in sedan brotten väl är begångna, och ett förebyggande arbete, är fruktansvärt stor. Speciellt på längre sikt. Så långt Ulf Boström med 43 år i yrket och Sveriges idag (tyvärr) ende integrationspolis.

Del fem
Återigen: Förslaget att sätta in militär måste anses utgöra ett olycksfall i arbetet för (M). I Göteborg. Det huvudsakliga polisiära arbetet måste vara förebyggande. Detta betyder naturligtvis inte att det inte kan vara berättigat att öka straffen för vissa typer av brott – men denna väg får inte bli ”den enda vägens politik”.

Polisen i Umeå har tagit stora steg i rätt riktning med satsningen på områdespoliser. Arbetarpartiet vill att den lokala polisen tar fler steg i samma riktning och återupprättar systemet med kvarterspoliser.

Tyvärr är den tid är förbi då det räckte med att tala om fler ungdomsgårdar – om denna tid någonsin funnits. De ungdomar, ibland tolv år eller yngre, som används som knarkkurirer och vapengömmor har annat för sig än att gå på ungdomsgårdar! Detta betyder inte att ungdomsgårdar är fel. Tvärtom. Men de kommer inte längre att utgöra spjutspetsen – vilket de delvis gjorde en gång. Åtminstone i Umeå.

Nu är det polisen som måste utgöra spjutspetsen. Inte i alla delar av Sverige. Men i allt fler delar av detta allt mer otrygga land. Det är därför polisens arbetssätt är så avgörande.

Avrundning
Vi stöder tanken på att polisen ska få ytterligare resurser – men inriktningen måste vara förebyggande. Arbetarpartiet vill att detta ska vara tydligt uttalat och verkställas genom att kvarterspoliserna återinförs, på bred front, över hela Sverige, med fotpatrullering och lokala poliskontor. Det är detta som kommer att kräva ytterligare poliser. Men en sådan satsning skulle vara förebyggande – och ha en chans att lyckas.

Till sist: Det fanns en gång något som hette Ume-modellen. Här i Umeå! Politiker och tjänstemän kom hit på studiebesök för att studera ”vår” modell. Ume-modellen utgick från ungdomsgårdarna (fritidsgårdarna). Dessa låg då under socialtjänsten och gårdsföreståndarna var även effektiva fältarbetare. De kunde nämligen använda all den ”goodwill” – som de byggt upp under många och långa på vardagskvällar genom gemensamma aktiviteter tillsammans med ungdomarna – när de senare ibland träffade samma ungdomar i stökiga miljöer på fredags- och lördagskvällar. Berusade och ibland i gäng. För att återuppbygga denna Ume-modell måste fritids- eller ungdomsgårdarna åter läggas under socialtjänsten. Gårdspersonal som ser sig som en del av socialtjänsten arbetar på ett annorlunda sätt än den personal som ser sig en del av exempelvis idrottsrörelsen.

Det har ALDRIG har varit mer nödvändigt än IDAG att återföra fritidsgårdarna till socialtjänsten. Och att återupprätta en Ume-modell 2.0 är absolut nödvändigt. Sådana fritids-ungdomsgårdar kommer att fylla en väldigt stark, kompletterande, roll till framtida kvarters- och fotpatrullerade poliser. Bland annat när det gäller att hindra återväxten bland de kriminella. Skillnaden är att idag kommer det att vara polisen som går i bräschen i kampen mot gängkriminalitet. Om ungdomsgårdarna återförs till socialtjänsten (som tidigare var fallet) kan dessa bli ett oerhört viktigt komplement i arbetet mot kriminalitet i allmänhet och gängkriminalitet i synnerhet.

Jag talar nu om hela Sverige.
I Umeå uppfattar jag det som att situationen står och väger.