Det finns en politisk feghet i Sverige.
Fegheten kan förklaras, men måste bekämpas.
Detta är vad Arbetarpartiet och vissa andra politiska läger gör.
____________________________
Jag vill återigen betona att min kritik inte gäller vanliga poliser och andra statstjänstemän – utan vissa toppchefer och vissa politiker
Sammanfattning del I – III
Myndighetskulturen har också drabbats av den rubbade jämvikten. Då den systembevarande jämvikten rubbas på område efter område är det oundvikligt att jämvikten även rubbas inom den svenska myndighetskulturen. Värderingarna håller på att förskjutas i anti-demokratisk riktning. De högre befattningshavarna inom polisen, militären, underrättelsetjänstens olika grenar som Säpo och Must, domstolsväsendet, etc, utgör en central del av den svenska myndighetskulturen. Även dessa (statens hårda kärna) kommer att påverkas av den rubbade jämvikten. Och ur denna rubbade jämvikt växer vänskapskorruptionen fram. Jag ska strax ge ett ytterligare exempel på den förfärande vänskapskorruptionen.
Låt mig först säga följande: de högre befattningshavarna inom polisen, militären, underrättelsetjänsten, domstolsväsendet, m fl, har aldrig varit politiskt neutrala. Med individuella undantag har topparna inom statsmaskineriet alltid tillhört borgerligheten (i bred bemärkelse).
Men, så länge den socialdemokratiska arbetarrörelsen drog in arbetare och tjänstemän i kampen för bättre villkor – något som inkluderade facklig organisering, försvar av offentlighetsprincipen, alliansfrihet och en allmän demokratisering av arbets- och samhällslivet – fanns en MOTVIKT som begränsade det politiska svängrummet för topparna inom statsmaskineriet. Samhällsklimatet under 1970- och 80-talen präglades av en rörelse för ökad demokrati exempelvis uttryckt i reformer som LAS och MBL.
Men idag leder inte längre socialdemokratin någon rörelse för ökad demokrati. Därmed är motvikten, som en gång delvis neutraliserade topparna inom statsmaskineriet, borta. Nu ökar istället svängrummet för de icke-valda makthavare inom polisen och militären. Resultatet blir att rörelsen för ökad demokrati har ersatts av en rörelse som hotar de demokratiska fri- och rättigheterna.
En del av denna rörelse handlar om att statsmaskineriets högre makthavare har börjat frigöra sig från beroendet av samhällets folkvalda makthavare. Detta förändrar naturligtvis myndighetskulturen och bidrar på ett avgörande sätt till den röta som breder ut sig i toppen av statsmaskineriet.
Låt mig upprepa detta: skälet till den rubbade jämvikten – och därmed till den förlorade motvikten när det gäller hur statsmaskineriets högre makthavare vågar agera – är den upplösning och tillbakagång som präglat socialdemokratin sedan 1990-talet. Socialdemokratin har både förlorat förmågan att formulera de politiska målen för samhällsutvecklingen och sin tidigare andel av väljarkåren – något som hänger samman.
Med detta sagt: över till ett ytterligare exempel på den vänskapskorruption – till den röta – som finns i samhällstoppen. Lägg märke till att den höge statstjänsteman som historien nedan handlar om har hjälpts och skyddats av sju olika statsministrar – av skilda politiska färger. Det handlar om Dan Eliasson. Dennes karriär speglar ett bredare förfall i samhället.
Del 1: ett imponerande CV
På grund av socialdemokratins unikt långa politiska maktinnehav i Sverige (1932 – ?) kom en växande andel av dessa nämnda toppar att gå med i det socialdemokratiska partiet. För personer som ville göra en snabb karriär var detta ett smart drag. Detta oavsett vilka politiska värderingar de hyste innerst inne.
Det förfärande exemplet på vänskapskorruption som jag utlovade handlar just om en sådan karriärist. En ”klättrade” vars medlemskap i (S) har utgjort en ovärderlig hjälp och ett ännu större skydd. Jag talar om Dan Eliasson.
Denne Eliasson har, ofattbart nog, både kunnat påbörja sin karriär och sedan fortsätta att klättra under en rad regeringschefer – med olika politisk färg. Men under hela sin resa inom samhällsmaskineriets toppskikt har den socialdemokratiska partitillhörigheten skyddat honom. Detta trots alla, ibland ofattbara, dumheter. Eliassons resa visa hur partierna inom det politiska etablissemanget tar hand om varandras karriärister.
Här följer en lista på de regeringschefer under vilka Eliasson har lyckats klättra högre och högre – eller fått hjälp med att behålla jobbet.
1. Ingvar Carlsson, S
2. Carl Bildt, M
3. Ingvar Carlsson, S / Göran Persson, S,
4. Fredrik Reinfeldt, M
5. Stefan Löfvén, S,
– – – – –
6. Magdalena Andersson, S,
7. Ulf Kristersson, M
Del 2: krönika över en klättrare
Dan Eliasson började sin karriär under en S-regering. Karriären fortsatte sedan under Carl Bildts tid som statsminister samt efter att (S) återtagit regeringsmakten 1994. Men det var under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister (2006 – 2014) som Eliasson kunde börja klättra på allvar. Av allians-regeringen hann Eliasson nämligen bli utsedd till:
a) tillförordnad biträdande chef för SÄPO,
b) därefter vidare till Migrationsverket och den fina samt välbetalda chefstiteln generaldirektör. Titeln generaldirektör kom sedan att liksom fastna på Eliasson.
c) Försäkringskassan följde efter Migrationsverket, för Eliasson, och åter som generaldirektör.
Det under tiden på Försäkringskassan som svårigheterna för Eliasson började synas. Åtminstone för en lite bredare krets. I praktiken sparkades nämligen Eliasson från Försäkringskassan och han karriär hade vid denna tid kunnat rinna ut i sanden. Men i detta kritiska läge skyddades han av sina ”vänner”. Så istället tog karriären fart. På nytt! Efter regeringsskiftet 2014 utsågs nämligen Dan Eliasson till … d) rikspolischef ! Men, den som kom till Stefan Löfven med förslaget att utse Dan Eliasson till rikspolischef ville tyvärr landet (och statsministern) illa.
Med titeln rikspolischef, S-partiet bakom sig och en lön på 160 000 kr/mån borde ändå läget ha varit rätt okej. Kan man tycka. Men tyvärr överträffade Eliassons självförtroende vida denne karriärists polisiära kunskaper. Efter sig lämnade Eliasson en omstridd polisreform som innebar en väldig centralisering – något som uppenbarligen inte har kunnat stoppa de skjutningar och sprängningar som understryker framväxten av kriminella och parallella samhällsstrukturer. Däremot underlättade polisreformen för den nepotism som lett fram till dagens skandal som involverar bl a Mats Löfving och Linda Staaf.
Men inte nog med det. År 2015 präglades Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet av en oemotsvarad migrationskris. Eftersom Schengen-samarbetet då höll på att bryta samman (EU:s gränskontroller räckte inte till) ville både polismyndighetens nationella operativa ledningsgrupp samt alla regionala gränspolissektioner införa nationella gränskontroller. Men rikspolischef Dan Eliasson höll inte med. Detta blev dock för mycket även för Eliassons egna partikamrater. S+MP-regeringen beslöt att ge blanka fan i vad rikspolischefen ansåg och återinförde de nationella gränskontrollerna. Och därmed fick Eliasson, i praktiken, åter sparken.
Först en rejäl medalj.
Dan Eliasson fick verkligen en medalj! Detta på grund av sin insats för ”ledningen av evidensbaserat polisarbete”. Ja, detta är sant.
En bra tragedi ska också ha komiska inslag. Här borde dock karriären ha varit definitivt slut för Eliasson. Men återigen kom ”vännerna” till hjälp. Eliasson fick en ”sista chans”. Han blev återigen generaldirektör. Denna gång för e) MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap). Återigen med en lön på 160 000 kr / mån!
Här kommer coronapandemin in i bilden. Denna var en tragedi för miljoner men just en komedi vad gäller Eliasson. Denne skulle ju leda MSB:s arbete under pandemin. I detta ingick att tala om för svenskarna att de inte borde resa utomlands under jul och nyår vintern 2020/2021. Men istället för att själv föregå med gott exempel – genom att följa sin egen rekommendation – gjorde Eliasson en privat resa till Kanarieöarna. Som media uppmärksammade. Och Eliasson förlorade ytterligare ett jobb.
Men vad är ”vänner” till för? Stefan Löfvén stoppade undan Eliasson i någon skrubb på regeringskansliet. Där skulle han, enligt Wikipedia, f) arbeta med att ”se över Sveriges krislagstiftning”…
Eliasson fick, även denna gång, behålla titeln generaldirektör och lönen på 160 000 kr / mån. Varken Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson såg något skäl att ändra på denna (Eliassons) position. Vad han gör idag är okänt. Men Eliassons förordnande skulle gå ut då år 2022 var slut. Låt oss hoppas att så blev fallet.
Avslutning
Rötan bland dagens toppchefer inom polisen, och Dan Eliassons hela karriär, utgör förfärande exempel på hur myndighetskulturen har drabbats av vänskapskorruption.
Jag måste skriva detta igen: så länge den socialdemokratiska arbetarrörelsen drog in arbetare och tjänstemän i kampen för bättre villkor – något som inkluderade facklig organisering, försvar av offentlighetsprincipen, alliansfrihet och en allmän demokratisering av arbets- och samhällslivet – fanns det en motvikt som begränsade hur topparna inom statsmaskineriet kunde uppträda. Och även hur politiker – borgerliga, socialdemokratiska och andra – kunde agera. Men idag finns inte längre någon motvikt.
Det är detta som Dan Eliassons öde så tydligt visar. ”The Dan Eliasson Story” understryker även en annan sak. Detta är hur socialdemokratiska och borgerliga regeringar, tillsammans, både har underlättat och skyddat Eliassons karriär. De borde ju istället, och i samförstånd, ha begravt dennes karriär och förtidspensionerat personen Eliasson.
Till sist
Denna bloggserie om vänskapskorruption fortsätter. I nästa avsnitt ska vi bland annat titta på vad Nato betyder för jämvikten i samhället och för myndighetskulturen.