Alliansregeringen använde invandringen för att skapa svensk låglönemarknad

De senaste veckorna har uppgiften att Sverige utfärdade 120 000 uppehållstillstånd under 2019 cirkulerat både i vanliga och sociala medier. Många frågar sig hur detta kan gå ihop med att Sverige normaliserade flyktingpolitiken 2015 – med en strävan om att lägga sig på ”EU:s miniminivå”.

Låt oss börja med att ge en bakgrund. Den svenska invandringspolitiken förändrades radikalt i en mer liberal riktning under Fredrik Reinfeldts två alliansregeringar åren 2006-2014. Åren 2009-2019 utfärdades i snitt 118 000 uppehållstillstånd årligen. Detta är en fördubbling jämfört med perioden 1999-2008, då det utfärdades i snitt 59 000 uppehållstillstånd årligen. Den ökade invandringen till Sverige har främst två källor: asylinvandring och arbetskraftsinvandring – samt anhöriga till dessa båda grupper.

Historiskt undantag vad gäller svensk flyktingpolitik

NyA har vid ett flertal tillfällen beskrivit att det stora antalet flyktingar som sökte sig till Sverige åren 2012-2015 var resultatet av ett historiskt undantag vad gäller svensk flyktingpolitik. I mars 2011 gjorde Reinfeldts dåvarande alliansregering en uppgörelse med Miljöpartiet om migrationspolitiken. Därmed fick Sverige den kanske mest liberala flyktingpolitiken i Europa.

Det var denna uppgörelse som bäddade för att en oproportionerligt stor andel av de asylsökande som kom till Europa under dessa år sökte sig till Sverige. När Stefan Löfven ”satte ned foten” i november 2015 innebar detta en delvis återgång till vad som tidigare hade varit normalt vad gäller svensk flyktingpolitik.

”Västvärldens mest liberala” system för arbetskraftsinvandring

Redan 2008 hade alliansregeringen, även då med stöd av MP, öppnat för en kraftigt ökad arbetskraftsinvandring till Sverige. Det system för arbetskraftsinvandring som infördes kallades av LO för ”ett av västvärldens mest liberala” och ”det mest avreglerade inom OECD”. Bland annat togs kravet bort på att det måste råda brist på arbetskraft inom en bransch för att ett arbetstillstånd ska beviljas. Reglerna ändrades också så att alla arbetstillstånd automatiskt, efter fyra år, omvandlades till permanenta uppehållstillstånd. Tidigare gavs permanenta uppehållstillstånd enbart till yrken med långvarig brist på arbetskraft.

Tidigare fanns även, i praktiken, ett fackligt veto mot arbetskraftsinvandring. Detta innebar att fackföreningarna hade rätt att säga nej om ett företag ville ta in arbetskraft från utlandet. Fackets möjlighet att begränsa arbetskraftsinvandringen syftade till att förhindra dumpning av löner och övriga arbetsvillkor. Sedan ”vetot” togs bort 2008 har skräckhistorierna om hur utomeuropeiska invandrare utnyttjas till slavliknande villkor inom branscher som bärplockning, städning och skogsplantering blivit allt fler. Problemen med fusk och utnyttjande var så stora att alliansregeringen tvingades göra en rad skärpningar av reglerna under åren 2011-2014.

EU:s östutvidgning

Till detta ska läggas EU:s östutvidgning 2004. I många av de östeuropeiska länderna låg lönenivåerna långt under vad som gällde exempelvis i Sverige. Detta öppnade för utländska bemanningsföretag att utnyttja skillnaden i lönenivåer till att dumpa lönerna i rikare länder som Sverige. Regeringen Reinfeldt bistod arbetsgivarna genom instiftandet av den s.k. Lavallagen, som försvårade för facken att vidta stridsåtgärder mot oseriösa utländska arbetsgivare. (Här kan du läsa mer om Laval-lagen.)

Mot bakgrund av denna genomgång av hur alliansregeringarna luckrat upp den svenska politiken både vad gäller arbetskrafts- och asylinvandring kan vi nu ta oss an statistiken över antalet utfärdade uppehållstillstånd.

Utfärdade uppehållstillstånd i Sverige

* Sedan 1 maj 2014 behöver inte EU-medborgare registrera sin uppehållsrätt (motsvarande uppehållstillstånd) hos Migrationsverket
** Många förknippar år 2015 med de 163 000 asylsökande som kom till Sverige detta år. Den siffra vi presenterar i tabellen handlar om antalet utfärdade uppehållstillstånd – från asylsökande och andra grupper.
Källa: Migrationsverket

Kommentarer kring statistiken:

1. Även om antalet flyktingar minskat de senaste åren beviljar Sverige fortfarande väldigt många uppehållstillstånd av asylskäl. Detta trots regeringens strävan efter att ligga på ”EU:s miniminivå”. Antalet flyktinganhöriga ligger också fortsatt högt – även om antalet minskade kraftigt 2019.

2. Den största ökningen av antalet uppehållstillstånd de senaste åren beror på arbetskraftsinvandringen. Sedan 2010 har antalet arbetskraftsinvandrare mer än fördubblats. Bara sedan 2015 har antalet ökat med 60 procent. I siffrorna ingår både de som fått själva arbetstillståndet samt deras anhöriga. I mediedebatten talas det ibland om ”spårbyten”, där asylsökande kan göra en ny ansökan om uppehållstillstånd som arbetskraftsinvandrare. Detta handlade dock enbart om knappt 900 individer 2019.

3. Det finns stora mörkertal i statistiken. Sedan 1 maj 2014 behöver inte EU-medborgare som vistas i Sverige registrera sig hos Migrationsverket för att ha uppehållsrätt i landet. Detta gör att det är väldigt svårt att veta exakt hur många EU-medborgare som idag bor och arbetar i Sverige. Detta gör att totalsiffran för antalet utfärdade uppehållstillstånd åren 2015-2019 sannolikt ligger avsevärt högre. En rimlig siffra, utifrån hur situationen såg ut under åren fram till 2013, är att det handlar om ungefär 10-15 000 individer.

Ökad invandring för att sätta press på löner och villkor

Partier och andra organisationer som förespråkar en ökad invandring brukar ofta tala om vikten av att hjälpa människor i nöd. Reinfeldt talade inför valet 2014 om att vi ”måste öppna våra hjärtan”. Men för Alliansregeringen och Miljöpartiet har invandringspolitiken haft mer långtgående syften. Det handlade bland annat om att skapa en låglönemarknad, där löntagare tvingas konkurrera om jobb till löner och villkor långt under de gällande kollektivavtalen.

Då både socialdemokratin och fackföreningarna till stor del har stått handfallna inför denna utveckling har allianspartiernas strävan efter att skapa en låglönemarknad till viss del lyckats. Det finns idag både ett ”B-lag” och ett ”C-lag” på arbetsmarknaden. Dessa arbetar långt fler timmar till långt lägre löner och sämre arbetsvillkor än vad ett kollektivavtal skulle innebära. Allra värst är situationen för de papperslösa. Många av dessa arbetar mer eller mindre som slavar. Vi har skrivit om dessa grupper i tidigare nummer (se artikel om Hyrlett och artikel om den svarta textilindustrin i Malmö).

Socialdemokratin hade chansen att ta strid mot denna utveckling. År 2013 presenterade Stefan Löfven och LO ”tio ordningsregler för svensk arbetsmarknad” som syftade till att strama åt reglerna rörande exempelvis arbetskraftsinvandring. Men S offrade dessa ordningsregler för att kunna bilda regering tillsammans med MP. I och med Januariavtalet har S dessutom lagt sig för Annie Lööfs och Centerpartiets löntagarfientliga politik. Detta har bidragit till att arbetarna i stor utsträckning övergivit Socialdemokraterna. Allt fler av dessa har kommit att lägga sin röst på SD i de senaste valen. Huvudsakligen som en protest. Arbetare är varken dummare eller rasister i högre utsträckning än andra. Vad som behövs, däremot, är en ny demokratisk socialistisk arbetarrörelse.