En inblick i förskolan 2022 – stress, bristande resurser och personalflykt

En fråga som engagerar mig är barns och pedagogers situation. Hur det kommer sig att det ser ut som det gör nu idag 2022. Det handlar om dina, mina, allas barns framtid och om varför förskolan ignoreras och glöms bort när det gäller att tillsätta nödvändiga resurser.

Ökande antal långtidssjukskrivna, brinnande, fantastiska superpedagoger som fastnat i den där väggen, i utmattningen, i utbrändheten. Unga relativt nyutbildade förskollärare som flyr yrket redan efter ett år eller två. Och diagnosen ”empatitrötthet” eller ”empatistress”. Ett tillstånd som kan uppstå när man inte längre kan eller hinner ge det bemötande som andra behöver få. En samvetsstress. Med resultatet att man till slut inte längre orkar vara inkännande. Utan skyddar sig genom att bli distanserad och avstängd mot dem som man egentligen ska hjälpa. Det förekommer inom yrken där man kommer andra människor nära, exempelvis inom sjukvård, äldreomsorg och förskola/skola.

Ett problem är att det sällan uppdagas hur arbetssituationen för pedagoger i förskolan egentligen ser ut. Jag har intervjuat en förskollärare kring detta, för att försöka förstå vad som hänt inom förskolan. Inom den barnomsorg och skola, där jag själv arbetade i över 30 års tid. Jag fann en pedagog genom sociala medier. En av de få som vågar berätta öppet om sina erfarenheter. Här kommer hennes historia.

Berätta om dig själv!

– Mitt namn är Annelie Brishag, jag är en kvinna på 52 år som flyttat ut på landet efter att bott i Stockholmsförorten Märsta i 27 år. Detta för att jag behövde komma bort från stressen. Jag är uppvuxen i Karlskrona och flyttade till Märsta efter min förskollärarexamen 1993. Gift sedan 2004 med gubben, vi har två vuxna barn. En bor fortfarande hemma, och i hushållet ingår också en hittekatt och en gatuhund.

Hur ser du på förskolläraryrket?

– Jag har älskat mitt jobb som förskollärare. Främst när jag fått utforska tillsammans med barnen i mindre grupper. Jag har alltid velat att barnen ska få en rolig och lärorik utbildning och mina specialområden som jag tyckt extra mycket om har varit rörelse och naturvetenskapliga experiment.

– Det har fungerat när jag fått arbeta tillsammans med duktiga kollegor i arbetslaget. När alla vet vad de ska göra och tar sitt ansvar. Och när vi i det vardagliga inte behövt prata så mycket. Utan det har flutit på och mitt kontrollbehov har inte behövt användas.

– Och nackdelarna är att trots att vi fungerat bra tillsammans, så bryts arbetslagen upp och kollegor splittras varje år eller oftare. Jag har fått byta arbetslag ofta och när jag precis börjat känna mig trygg, då har det varit dags för byte igen.

Hur har arbetet förändrats de senaste åren?

– De senaste åren har dokumentation och kvalitetsarbete tillkommit, samtidigt som pedagogernas planeringstid minskat. Inriktningen på verksamheten (Reggio Emilia) ändrades, fast utan att tillsätta mer resurser. Detta har byggt upp en inre stress, som jag har varit medveten om, men ignorerat och inte tagit på allvar. Om man bara fick vara med barnen skulle det vara ett guldjobb.

– Frånsett dokumentationskrav och kvalitetsarbete har ju många andra uppgifter stoppats in. Som att iordningställa mellanmål, duka, torka bord, sopa golv, diska, putsa fönster ibland också. Och p.g.a. frånvaro av ordinarie personal, vikariebrist och ständiga byten i arbetslagen saknas tid att diskutera värdegrund och förhållningssätt gemensamt.

– Jag har arbetat fackligt i många år. Att vara lojal mot sin arbetsgivare har missgynnat mig tyvärr, vilket har märkts i lönekuvertet. Nyutbildade förskollärare kommer in med högre lön och jag ska lära upp dem, samtidigt som jag ska göra mitt vanliga jobb, utan någon extra ersättning. Jag har känt att jag inte räcker till.

– Det förväntas också man ska vara lojal och inte säga ifrån, utan bara acceptera läget. Vilket lett till en inre stress, eftersom jag som person vanligtvis brukar säger ifrån. Och det har ju resulterat i lägre lön. Så jag har brottats mellan att hålla igen eller att säga vad jag egentligen tycker. Ju äldre jag blir orkar jag inte gå in i strider, utan lösningen har då varit att byta arbetsplats istället. Detta är en inre stress. Allt handlar om budget och pengar och om att vi på golvet måste ”trolla” för att få dagen, veckan och verksamheten att på något sätt fungera.

Hur har du påverkats av förändringarna?

– Efter mina två mammaledigheter var det svårt att fortsätta ge lika mycket på jobbet, för att orka med livet hemma också. Att dessutom få ett barn med diagnoser tog mycket kraft och jag började använde mig av olika strategier för att få vardagen att funka. Jag började glömma bort mig själv. Ställde höga krav på mig själv. Duktig flicka-syndromet gjorde att stressen visade sig i vredesutbrott och jag kunde aldrig vara stilla. Utan behövde hela tiden något att göra.

– Jag har arbetat som instruktör på ett gym och kört ett pass i veckan, så tränat har jag gjort. Men min kropp reagerade med feber. Och med förkylningar som jag ignorerade, tog en alvedon istället, medan jag fortsatte att jobba och träna ändå.

– Jag lyssnade inte på signalerna och mina menstruationer blev både längre och kraftigare. Mina pms-besvär förvärrades. Jag fick migrän, blev lättirriterad för det minsta lilla. Järnbrist och trötthet som jag förknippade med tidigt klimakterium gjorde att jag sökte hjälp hos en gynekolog. Och efter 2 år med olika mediciner och tabletter, fick jag någorlunda bukt med detta.

– När jag tänker efter så har jag ju haft fler stressrelaterade hälsoproblem under många år, t.ex. ont i ett knä, vilket begränsat min rörelseförmåga. En annan symptom var att jag tappade all ansiktsmimik. Hur som helst bestämde jag mig för att avsluta mitt jobb som instruktör och 1 månad senare brakade jag ihop fullständigt, i utmattning.

Vad behöver ske för att vända utvecklingen?

– Om flykten från yrket ska stoppas och långtidssjukskrivningarna för utmattning minskas så är mina råd: färre barn per barngrupp, anställ chefer som lyssnar på sina anställda, som prioriterar friskvårdsbidrag och som visar uppskattning för sina anställda, med t.ex. fika eller en godisskål. Och att de lägger in exempelvis yogaövningar, mindfulness eller qigong på kvällsmötena, så kroppen kan varva ned.

– Ett råd till politikerna är givetvis att prioritera förskolan och att komma ut på oannonserade besök, se verkligheten som den ser ut. Med stora barngrupper, varav många barn med särskilda behov. Och alltför få ordinarie, utbildade pedagoger. Då skulle de kanske själva upptäcka vad som behövs!

Ja, detta var ett vittnesmål från en pedagog. En av många i utmattning, men för att få ökad synlighet på problemen så behövs fler förskollärares och lärares röster bli hörda, lästa och tagna på allvar.