Jämvikten i världen har rubbats. Detta har skett på alla nivåer. Från den globala nivån ned till den nationella, och ibland även ned till den lokala, nivån.
Globalt handlar det främst om att USA inte längre klarar av att upprätthålla den världsordning som det amerikanska etablissemanget kunde införa efter Sovjetunionens sammanbrott 1991. Kina utmanar USA ekonomiskt och diplomatiskt över hela världen. Kina accepterar inte USA:s militära dominans i de farvatten och länder som gränsar till Kina. Tydligast märks detta när det gäller Taiwan. Visst förändras världen ständigt. Men det som har rubbats är vad som kan kallas för den systembevarande jämvikten – eller den världsordning som skapats av USA. Det är denna som utmanas.
Jämvikten har även rubbats inom en rad länder
Ett av dessa är USA. Vem kunde tro att en avgående president skulle bidra till den hets som fick en väldig pöbel att storma Kapitolium varvid fem människor dog? Denna parlamentsbyggnad är säte för Kongressens båda kamrar, representanthuset och senaten, i vilka landets folkvalda stiftar lagarna. Denna verksamhet utgör den amerikanska demokratins hjärta.
Jämvikten har även rubbats inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Medlemmarna i de fackförbund som tillhör LO har nästan helt förlorat möjligheten att delta i utformningen av politiken. Akademiskt utbildade karriärister har tagit över partiet. Dagens S-politiker saknar ett klassperspektiv på innehavet av regeringsmakten. De driver inte frågor som full sysselsättning, återställd skattenivå för ökade satsningar på sjukvård och äldreomsorg, stärkt anställningsskydd, facklig organisering av det ökande antalet oorganiserade – detta i syfte att minska klassklyftorna och förbättra integrationen. Och givetvis för att återerövra många av partiets kärnväljare från SD. Nej, dessa sossekarriärister strävar efter privilegier, i form av makt och pengar, på samma sätt som politiker i de borgerliga partierna. Dagens S-politiker ser endast på sig själva som bättre ”förvaltare” av statsmaskineriet än de borgerliga. Inget mer.
Sedan den allmänna och lika rösträtten infördes under åren 1918-21 har det främst varit den socialdemokratiska arbetarrörelsen som fyllt de politiska ramar som rösträtten skapade med ett socialt innehåll. Då jämvikten rubbats i borgerlig riktning inom socialdemokratin kommer det att få konsekvenser för hela samhällsutvecklingen.
Jämvikten har även rubbats bland de borgerliga partierna. Ända sedan valet 1979, under hela 43 år, har Moderaterna varit det största borgerliga partiet och Sveriges näst största parti. Men i årets val blev det ny-reaktionära partiet Sverigedemokraterna landets näst största parti. SD är följaktligen också det största borgerliga partiet och det största partiet i statsminister Kristerssons regeringsunderlag. Idag är det SD som präglar både de övriga partierna i regeringen och själva regeringspolitiken.
Jämnvikten har rubbats inom Sverige
De ovan nämnda förändringarna utgör bland de tyngst vägande skälen till att jämvikten har rubbats på så många områden i Sverige. Och det på ett djupgående sätt. Den strävan som tidigare fanns efter full sysselsättning är alltså, sedan länge, borta. Idag tillhör Sverige ett av de EU-länder som har högst arbetslöshet. Det unikt stora flyktingmottagandet, i kombination med den katastrofalt misslyckade integrationen, har lett till framväxten av parallella samhällsstrukturer. Sverige tillhör de länder där klassklyftorna har ökat mest. Detsamma gäller för antalet skjutningar. Den socialdemokratiska arbetarrörelsen har tappat sin unika styrkeposition. Då socialdemokratin förlorade det politiska initiativet förlorade partiet även stora delar av sin traditionella väljarbas. Socialdemokratin präglar inte längre borgerligheten med sin politik. Tvärtom. S utgör idag en politisk svans till borgerligheten.
Visst pågår det alltid politiska förändringar. Men efter rösträttens införande har förändringarna i det svenska samhället alltid skett inom ramen för ett maktsystem präglat av två huvudaktörer: å ena sidan den socialdemokratiska arbetarrörelsens fackliga och politiska grenar, å andra sidan borgerlighetens centra i form av affärsbankerna, vissa storföretag och partier som Moderaterna. Det som skett i Sverige är att detta maktsystem har brutit samman. Vi tillåter oss en dramatisk jämförelse: USA klarar inte längre av att bära upp världsordningen på det globala planet. Den socialdemokratiska arbetarrörelsen klarar inte längre av rollen som en av två huvudaktörer inom det svenska politiska maktsystemet. Det som rubbats i Sverige är vad vi kan kalla för den systembevarande jämvikten.
Då den systembevarande jämvikten har rubbats kan nya brutala slag förväntas mot välfärdssamhället, men också öppna för korruption och maktmissbruk som hotar de demokratiska fri- och rättigheterna. De förändringar som den rubbade jämvikten har gett upphov till är långt ifrån över.
Myndighetskulturen har drabbats
Jämvikten har även rubbats inom den svenska myndighetskulturen. Detta är oundvikligt då den systembevarande jämvikten har rubbats på så många områden. Statsmaskineriets viktigaste toppar – de högre befattningshavarna inom polis, militär, underrättelsetjänst, domstolsväsende, et cetera – har aldrig varit neutrala. Med individuella undantag tillhör de borgerlighetens läger tillsammans med ekonomiska maktcentra som banker och de viktigaste borgerliga partierna. Men så länge den socialdemokratiska arbetarrörelsen drog in de arbetande i kampen för bättre villkor, på arbetsplatser och i det övriga samhället, måste även statsmaskineriets toppar anpassa sig. En icke föraktlig andel av dessa toppar gick även med i det socialdemokratiska partiet. För karriärister var det nämligen ingen nackdel att vara medlem i det parti som, med mindre avbrott, suttit i regeringen sedan 1932.
Men den tillbakagång som präglat socialdemokratin sedan 1990-talet, både vad gäller förmågan att formulera de politiska målen för samhällsutvecklingen och vad gäller andelen av väljarkåren, har delvis frigjort statsmaskineriets högre makthavare från beroendet av folkvalda makthavare. Både socialdemokratiska och andra.
ÖB med dåligt omdöme
Ett typexempel på detta var överbefälhavare (ÖB) Micael Bydéns utspel den 1 november i år. Då sade denne offentligt att Sverige inte borde göra som Norge och Danmark vid ett inträde i Nato. De båda grannländerna tillåter varken permanent närvaro av trupper från andra länder eller lagring av kärnvapen. Men ÖB ansåg att Sverige inte borde sätta upp några gränser som försvårar för landets försvar att inlemmas i Nato.
Bydén öppnade för både permanent närvaro av Natotrupp och Natos kärnvapen på svensk mark. ÖB gick faktiskt ännu längre. Han ansåg att Sverige borde etablera sig som ”basområde” för Natos mark-, flyg- och marinstridskrafter och tog även upp möjligheten att landet skulle kunna upprätta ett ”regionalt Natohögkvarter”! Sådana finns exempelvis i Nederländerna och Italien. ÖB gjorde intryck av att leda militärens eget Natoparti. I en demokrati är det de folkvalda som ska tala om för militären vad den ska göra i avgörande frågor vad gäller försvaret. Det är inte militären som ska tala om för riksdag och regering var skåpet borde stå.
Detta utspel är ett, mycket provokativt, exempel på att jämvikten håller på att rubbas även inom den svenska myndighetskulturen. En relativt sett okorrumperad statsförvaltning håller på att lämna plats för en statsförvaltning som i allt högre grad präglas av vänskapskorruption. På sikt öppnar detta även för annan korruption. En normupplösning pågår inom svensk förvaltningskultur. Det är mot denna bakgrund som vi ska förstå vad som händer inom polisen och ÖB. Detta hotar i sin tur de demokratiska fri- och rättigheterna.