Vi här nere och dom där uppe

Socialtjänsten i Umeå kostar 1,6 miljarder – men får vi tillbaka detta i form av individ- och familjeomsorg? Del 3: Vad får vi för skatten?

Hör av dig – hjälp till
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – hejda höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för detta krisprogram
_______________________________

Söndag 13:00. Jag ber om ursäkt – det jag publicerade i går lördag var inte det som var tänkt att publiceras. Det var blogginlägget under bearbetning i ett stadium som jag själv aldrig skulle ha godkänt. Det du nu kan läsa är inte heller det färdiga arbetet från igår. Men något jag kan stå för. Håll tillgodo.

Acceptabel version
Just nu går arbetet med Umeå kommuns budget för 2024 in i sin slutfas. I samband med detta publicerar jag en serie blogginlägg. Serien innehåller två röda trådar. Dels en fråga: Vad får vi för pengarna? Dels svaret: Det beror på hur väl arbetsorganisationen fungerar!

Ingress
Socialtjänsten i Umeå kommun är en av de verksamheter som måste synas utifrån frågan: Vad får vi för pengarna. Socialtjänsten kostar näst mest av alla verksamheter som ligger under de politiska nämnderna. Socialtjänsten får nära 1,6 miljard för innevarande år (2023). Jag kommer att ge mitt svar på frågan om vi får den individ- och familjeomsorg som vi betalat för i ett kommande blogginlägg.

Del 1.
Personalinflytande måste prägla arbetsorganisationen. En satsad miljard ger oss tyvärr inte alltid en miljard tillbaka. I en väl fungerande arbetsorganisation kan en satsad miljard resultera i en produktion av individ- och familjeomsorg som motsvar hela 1½ miljard – eller mer! Präglas arbetsorganisationen av personalinflytande tillsammans med ett kunnigt och demokratiskt ledarskap, där initiativ från golvet uppmuntras, skapas trivsel samt låg sjukfrånvaro och låg personalomsättning. Då kommer brukare och anhöriga att visa uppskattning. Detta ger en positiv och uppåtgående spiral. Det kan exempelvis ta kortare tid innan beslut fattas – och de beslut som fattas kan komma att hålla högre kvalitet.

I en sådan situation kan vi få tillbaka mer i form av individ- och familjeomsorg än vad vi har satsat i form av skattepengar. I slutänden handlar det om hur bra personalorganisationen fungerar – eller inte fungerar.

Del 2
I en dåligt fungerande arbetsorganisationen kan en satsad miljard resultera i en produktion av individ- och familjeomsorg som endast motsvarar 750 miljoner – eller mindre! Präglas arbetsorganisationen av en auktoritär ledarskapskultur tillsammans med bristande personalinflytande, där en tystnadskultur kväver initiativen underifrån, skapas vantrivsel. Detta leder vanligtvis till högre sjukfrånvaro och högre personalomsättning. I ett sådant läge kommer kritik att uppstå. Först från brukarna och brukarnas anhöriga. Sedan från granskande myndigheter och media. Slutligen finns risk för att sprickor uppstår inom verksamheten: a) mellan chefer och underordnad personal inom förvaltningen (socialtjänsten), b) mellan ledande politiker och cheferna inom förvaltningen (socialtjänsten), c) mellan de politiker som ska styra förvaltningen (socialtjänsten).
Om, i en sådan situation, den övergripande politiska nivån saknar kraft och mod att ta tag i – och styra upp – situationen är det inte ovanligt att alla negativa drag förstärks. Förvaltningen kan exempelvis ”sluta leden” genom att cheferna kräver ännu större ”lojalitet” = underordning. Allt detta innebär en stor risk för en negativ och nedåtgående spiral. Resultatet kan exempelvis bli att en rädsla för kritik från cheferna innebär att handläggarna tar längre tid på sig innan de vågar fatta beslut. Men också att kvaliteten på besluten blir sämre genom att nya idéer underifrån (förbättringar) kvävs på grund av samma rädsla – skapad av tystnadskulturen.

I en sådan situation får vi mindre individ- och familjeomsorg än vad vi har satsat i form av skattemedel. Även i detta fall handlar det om hur bra arbetsorganisationen fungerar – eller inte fungerar.

Sammanfattning
Arbetarpartiets viktigaste enskilda fråga har sedan lång tid tillbaka handlat om hur väl arbetsorganisationen fungerar. Vi anser att personinflytande tillsammans med en ledarskapskultur som släpper fram kraften underifrån skapar de bästa förutsättningarna för att använda de satsade skattemedlen på bästa sätt. Arbetsorganisationens sätt att fungera avgör alltså, enligt vår uppfattning, vad vi umebor får för varje satsad skattekrona – och därmed även kommunens ekonomiska utveckling på både kort och lång sikt.

Men det handlar om ännu mer än så. Arbetsorganisationens sätt att fungera avgör både volymen på all kommunal verksamhet som produceras men också kvaliteten på, exempelvis, den individ- och familjeomsorg som brukarna får. Detta innebär att arbetsorganisationens sätt att fungera på sikt kommer att påverka umebornas inställning till hela den kommunala verksamheten.

En positiv inställning kommer att underlätta nyrekrytering och kompetensförsörjningen. En negativ inställning ger motsatt resultat.

I ett kommande blogginlägg kommer jag att gå in mer specifikt på vissa delar av socialtjänsten i Umeå kommun.

Äldreomsorgen tar hand om allt fler multisjuka o behöver mer resurser – men personaltäthet o utbildningsnivå minskar. Vad får vi för skatten del 2

Hör av dig – hjälp till
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – hejda höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för detta krisprogram

_______________________________

Ingress
Vad får vi för skatten?
I mitt förra blogginlägg redogjorde jag för de beräknade kostnaderna för att driva de verksamheter som Umeå kommuns politiska nämnder ansvarar för. Driften av dessa uppgår till ca 8,6 miljarder kronor – varav 80 procent återfinns inom 1) för- och grundskola, 2) socialtjänst, 3) äldreomsorg, 4) gymnasium och komvux samt 5) tekniska (gator, byggnader, IT, mm). Till detta kommer att de beräknade investeringarna uppgår till nästan 1,5 miljarder. De verksamheter som Umeå kommuns politiska nämnder ansvarar för uppgår enligt drift- och investeringsbudgetarna till 10,1 miljarder för 2023. Dessa kostnader måste finansieras genom lika stora intäkter. Det var mot denna bakgrund som jag i blogginlägget den 25 april ställde frågan: Vad får vi för skatten, för pengarna eller för slanten?

Del ett
Låt oss då titta på vad vi får, och varför, inom äldreomsorgen och socialtjänsten – två av Umeå kommuns största och viktigaste verksamheter. Låt oss börja med äldreomsorgen. En beskrivning av utvecklingen inom äldreomsorgen – bestående av särskilda boenden och av hemtjänst – bör ta den dramatiskt minskade personaltätheten som utgångspunkt.

Personaltäthetens utveckling

I mitten på 1990-talet gick det 0,9 årsarbetare på varje brukare. Tjugo år senare hade personaltätheten sjunkit till cirka 0,5 årsarbetare per brukare. Detta innebär att det tidigare var nio (9) årsarbetare som tog hand om tio brukare. Idag är det endast fem (5) årsarbetare som tar hand de tio brukarna. Detta innebär, naturligtvis, en starkt ökad press på personalen. Men detta ger definitivt inte hela bilden. Brukarna har nämligen under samma period blivit äldre, och är därför oftare multisjuka, och behöver på grund av detta mer av omsorg och vård inklusive mer mediciner. Därför borde en högre personaltäthet ha varit på sin plats. Men personaltätheten har alltså, i det närmaste, halverats!

Del två
Det krävs fler undersköterskor på särskilda boenden för att möta de ökade behov som fler multisjuka ställer .Utvecklingen ökar alltså kraven på de anställda: de måste tillhandahålla mer vård och omsorg – vilket ställer högre krav på deras utbildning. Kort sagt: andelen undersköterskor av personalstyrkan måste öka. Men även här, precis som när det gäller personaltätheten, har utvecklingen gått åt fel håll. Låt oss beskriva utvecklingen när det gäller andelen undersköterskor på kommunens särskilda boenden under de fyra senaste åren. (Sjuksköterskorna finns ej med i denna beskrivning eftersom dessa är så fåtaliga inom kommunen).

Tillbaka till undersköterskorna. I september 2018 var 60 procent av personalen på Umeå kommuns särskilda boenden utbildade undersköterskor. I september 2022 – fyra år senare – hade andelen undersköterskor sjunkit till strax över 50 procent! Sedan dess har andelen undersköterskor fortsatt att sjunka. Detta är en skrämmande utveckling. Det är extra skrämmande med tanke på att denna minskning av andelen undersköterskor skedde under pandemin – då det var extra viktigt med utbildad personal!

Den övriga omsorgspersonalen, de som inte är utbildade undersköterskor, är anställda som vårdbiträden. Men en ökande andel av dessa saknar vårdutbildning då de börjar arbeta inom äldreomsorgen. Att en person är anställd som vårdbiträde betyder alltså inte att personen är utbildad till vårdbiträde.

Även inom den kommunala hemtjänsten minskade andelen undersköterskor under de fyra åren 2018-2022 – även om trenden där inte var lika markerad som inom kommunens särskilda boenden.

Del tre
Bristande språkkunskaper. För att göra bilden så fullständig som möjlig måste vi även ta upp det växande problemet med bristande språkkunskaper. Förra hösten presenterade IVO (Inspektionen för vård och omsorg) en delrapport från sin granskning av Sveriges särskilda boenden för äldre. Jag vill lyfta fram två siffror ur denna IVO-rapport:

* Nästan nio av tio sjuksköterskor uppger att personalens bristande kunskaper i svenska språket innebär risker för patientsäkerheten,

* Mer än sju av tio anhöriga upplever att personalen inte förstår vad de säger på grund av bristande kunskaper i svenska.

Del fyra
Äldreomsorgen har drabbats av en förödande krock.  Å ena sidan har vårdbehovet ökat genom att brukarna blir äldre och därför oftare är multisjuka. Å andra sidan har personaltätheten över tid sjunkit kraftigt och är sedan länge alldeles för låg. Till detta ska läggas att andelen utbildade undersköterskor krymper, snabbt, samtidigt som kunskaperna i det svenska språket brister. Brukarnas behov av vård och omsorg ökar alltså samtidigt som resurserna minskar.

Denna krock kommer att prägla arbetsorganisationen. I ett sådant läge är minskar utrymmet för en arbetsorganisation där initiativen från golvet uppmuntras. I stället ökar risken för a) högre sjukskrivningstal, b) ökad personalomsättning c) svårigheter med att värva en utbildad yngre generation till yrken inom äldreomsorgen – i en negativ spiral.

Del fem A
Äldreomsorgen bärs idag upp av en krympande skara plikttrogna och yrkeskunniga undersköterskor
– med ett stort engagemang för sitt arbete. Men vi står inför ett generationsskifte. Det är uppenbart att det krävs ett trendbrott inom äldreomsorgen. Det krävs ökad personaltäthet samt en utbildnings- eller ”karriärstege”.

Del fem B
Utbildningsstegens syfte måste vara att personalen ska kunna vidareutveckla sig i jobbet. Arbetsgivaren måste ge alla outbildade chansen till en vårdbiträdesutbildning. Vårdbiträden måste sedan uppmuntras att vidareutbilda sig till undersköterskor. De som är undersköterskor måste i sin tur uppmuntras till att specialisera sig inom demens, psykiatri eller handikapp. Hela processen förutsätter även ökade resurser till undervisning i svenska språket.

Med uppmuntran menas, i detta fall, att kompetenshöjningen hos personalen måste synas i lönekuvertet. Med uppmuntran menas också att hela, eller delar av, personalens vidareutbildning betalas av arbetsgivaren.

Avslutning
Vad får vi för pengarna? Jag vill avsluta där jag började: med frågan om vad vi får för pengarna. I mina ögon är det ojuste att ställa denna fråga idag. En personalorganisation som är för liten, saknar det nödvändiga antalet undersköterskor och utbildade vårdbiträden samt brister när det gäller språkkunskaper i svenska kan inte vara effektiv.

Först måste äldreomsorgen genomgå en grundläggande upprustning för att ha en chans att svara upp mot de ökande behoven. Äldreomsorgen måste få kosta mer per brukare. Det är först därefter som vi har rätt att ställa frågan: Vad får vi för pengarna?

Det förhåller sig annorlunda med socialtjänsten –
som jag, återigen, ska ta upp i kommande blogginlägg

Vad får vi för skatten? Arbetet med kommunens budget för 2024 pågår för fullt. Det kostar 10,1 miljard att driva kommunen i år. Vad får vi för slanten

Hör av dig – hjälp till
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – hejda höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för detta krisprogram

_______________________________

Ingress
Vad får vi för pengarna?
Den samlade kostnaden för alla politiska nämnders verksamhet i Umeå kommun under innevarande år (2023) beräknas uppgå till 8 615 miljoner kr (eller 8,6 miljarder). Detta kallas för driftbudgeten.
Investeringsbudgeten beräknas uppgå till 1 490 miljoner (eller 1,5 miljarder). Totalt beräknas alltså nämndernas verksamhet kosta 10 105 miljoner kr (eller 10,1 miljarder) bara under innevarande år. Det är en hel del. Minst sagt.

Vi umebor har därför rätt att ställa oss frågan: Vad får vi för våra skattemedel?

Del ett
En satsad miljard ger oss, tyvärr, inte alltid en miljard tillbaka. Vi ska utveckla denna tanke noggrannare i ett kommande blogginlägg. Men låt oss först titta på kostnaderna för de fem nämnder som har störst verksamhet inom Umeå kommun:

* för- och grundskola 2,2 miljarder

* socialtjänst 1,6 miljarder

* äldreomsorg 1,3 miljarder

* gymnasier och komvux 0,5 miljarder

* tekniska (gator, lokaler, IT) 1,4 miljarder

Summa: 7,0 miljarder

Kommentar: Kostnaden för verksamheterna i tabellen ovan beräknas uppgå till 7 miljarder kr under 2023. Detta utgör hela 80 procent av den samlade driftbudgeten för Umeå kommun. När vi talar om Umeå kommuns verksamheter talar vi därför, oftast, om just verksamheterna i denna tabell.

Del två
Alla vet att kommunens kostnader måste täckas av lika stora intäkter – annars kan inte verksamheterna finansieras. Och kan de inte finansieras måste de krympas. Det är nu vi närmar oss själva kärnfrågan: Vad får vi för våra inbetalade skattemedel?
Vad får vi tillbaka för kommunal service:
a) för driftbudgeten på 8 515 miljoner – varav 80 % går till verksamheterna i tabellen,
b) för investeringsbudgeten på 1490 miljoner,
c) för de 10,1 miljarder som det beräknas kosta att driva Umeå kommuns samlade verksamheter – drift och investeringar – under 2023?

Avslutning
Används verkligen dessa väldiga summor på bästa sätt? Arbetarpartiet (AP) anser inte att så är fallet. Vi anser att det krävs, minst, fyra trendbrott i Umeå kommun – för att umeborna ska få valuta för sina inbetalade skattemedel.

Vi ska förklara vilka trendbrott som vi anser vara nödvändiga. Detta genom att titta närmare på några av kommunens absolut viktigaste verksamheter i kommande blogginlägg.

Taxiförarnas strejk i Umeå lönade sig. Vid sidan av ekonomiska vinster vann de motpartens RESPEKT – något inte LO gjorde. Lyssna på Nynningen

Hör av dig – hjälp till
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – hejda höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för detta krisprogram

_______________________________

Strejken lönade sig
Ett 60-tal taxiförare i Umeå har strejkat i protest mot låga ersättningar och för att de känt sig utnyttjade av taxiföretaget Cabonline Group. Vissa av de strejkande var taxi-åkare som äger en eller några bilar – och ofta kör själva. Andra strejkande äger inga bilar utan är taxichaufförer. Strejken var kulmen på en längre tids missnöje bland förarna. De hade lämnat över en skrivelse till Cabonline Group i början av februari men ansåg sig inte ha fått något gehör.

Del ett
Strejken tvingade dock Cabonline Group till förhandlingsbordet. Resultatet blev ett antal förbättringar för förarna. Oavsett storleken på de rent materiella förbättringarna har taxiförarna vunnit en annan sak: ökad respekt från arbetsgivaren. Cabonline Group vet numera att de inte kan köra över sina anslutna taxi-åkare, och deras taxichaufförer, ostraffat.

Del två
Nya strejker kan bli följden. Det ligger i tiden. Titta på Tyskland, Frankrike och de brittiska öarna. För att ta några exempel. Ett ytterligare exempel är lokförarna i Stockholm. Vi har för övrigt skickat ett stöduttalande till dessa. Det borde fler göra.

Avslutning
Stämningen kanske är på väg att vända – även i Sverige. Fast i Sverige rör det sig om vilda strejker. Jag och Arbetarpartiet stöder både taxi- och lokförarnas strejker. Fullt ut. För full hals.

PS. Jag drar mig plötsligt till minnes en gammal progglåt: ”Vilda strejker” – framförd av orkestern ”Nynningen”.
Jag brukade aldrig lyssna på proggmusik på den tiden då det begav sig. Proggbanden tog alltför ofta sig själva, och sina texter, på alldeles för stort allvar. Därför var proggmusiken nästan helt humorbefriad – fast ofta väldigt humoristisk. Den var humoristisk på ett ofrivilligt och omedvetet sätt. Själva humorlösheten och tendensen att ta sig själv på alldeles för stort allvar blev, i sig, väldigt rolig. Rätt så ofta.

Den låt vi ska få höra är ett exempel på detta.

Apropå ofrivillig humor: ni skulle bara se ett av Nynningens andra skivomslag. Där kan man skåda en manlig person, i långt hår och moderiktiga snickarbyxor, gå till anfall mot kravallpolisen – beväpnad med hammaren i ena handen och skäran i den andra!  Intill står en ung kvinna och skriker, stumt, ut sin fasa. Det går att läsa in influenser från Skriet av konstnären Edvard Munch i just denna del av skivomslaget. Det omslaget hör till en annan skiva av Nynningen än den som innehåller låten ”Vilda strejker”.

Men Nynningen kunde både spela och sjunga. Och dessutom bra. Det är mer än man kan säga om alla proggband. Mitt problem var alltså bristen på självdistans. Och att politiska manifest är så svåra att sjunga – oavsett om man gillar eller ogillar innehållet.

Lyssna och jämför dåtid med nutid. Dåtiden var år 1974.

Priserna fortsätter öka i rekordfart * Volvo gör otroliga vinster * Facken ska vara kamporganisationer för knegarna-inte bossarnas karriärstegar

Hör av dig – hjälp till
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – hejda höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för detta krisprogram

_______________________________

I radions P1 hörde jag häromdagen någon journalist säga att, enligt nya siffror från SCB, har inflationen börjat minska!

Minska?

Låt oss reda ut detta.
Från februari i fjol till februari i år, under denna tolvmånadersperiod, ökade priserna med 12 procent – om ränteökningarna medräknas. Under samma tolvmånadersperiod ökade priserna med 9,4 procent – om räntehöjningarna inte medräknas. Dessa prisökningar känns för oss med låg eller normala inkomster .

De nya siffrorna från SCB visade följande:
Från mars i fjol till mars i år (en lite annan tolvmånadersperiod) ökade priserna med 10,6 procent – om ränteökningarna medräknas. Utan ränteökningarna medräknade ökade priserna med 8,0 procent. Innebär detta att inflationen minskar?

Låt oss ställa frågan på följande sätt: innebär utvecklingen under den senare tolvmånadersperioden att priserna har börjat sjunka?
Svaret är naturligtvis Nej med stort N!
Priserna fortsätter att öka – i rekordfart. Det är takten i prisökningarna som har avtagit något. Men jag repeterar – priserna fortsätter att öka – i rekordfart !

För att understryka detta vill jag berätta att Riksbanken, för något år sedan, trodde att prisökningarna vid den här tiden år 2023 skulle ligga på 4,5 procent. Det gör de inte. Prisökningstakten ligger på nästan det dubbla! Mot denna bakgrund är det sannolikt – om än inte säkert – att Riksbanken kommer att höja räntan ytterligare. Detta riskerar att, bland mycket annat, öka arbetslösheten. Syftet med en ytterligare räntehöjning är att minska takten i prisökningarna. Men en räntehöjning kommer att innebära ett hopp uppåt när det gäller räntekostnaderna för alla de som har lånat till sina bostadsrätter – vilket kan innebära en katastrof för vissa av dessa. Och återigen: en ytterligare ränteökning riskerar att öka arbetslösheten än mer.

Jag vill understryka några saker extra mycket:
* Prisökningarna på livsmedel och alkoholfria drycker har ökat med 21 procent under den senaste tolvmånadersperioden. För att hitta en lika stor prisökning under en tolvmånadersperiod tvingas vi gå tillbaka hela 72 år i Sveriges historia – till året 1951! Under Koreakriget.
* Det är mot denna bakgrund som löneavtalen ska värderas – 7,4 procent på två år plus en viss låglönesatsning på 1350 kr.
* För att förstå hur dåligt avtalet blev ska vi (återigen) ta Nordeas chefsanalytiker, Susanne Spector, till hjälp: hon har räknat ut att tio års reallöneökningar sopas bort på grund av kombinationen av prishöjningarna och de ingångna löneavtalen!

För att sluta där vi började: med radions besked om att inflationen minskar.

Detta besked betyder ingenting. Det som däremot betyder allt är att priserna fortsätter att öka i rekordfart – nästan dubbelt så snabbt som den takt som Riksbanken hade förutsett vid denna tid i år.

Sveriges arbetare och tjänstemän, landets alla knegare, behöver kämpande fackföreningar. Men besvikelsen över avtalet får inte innebära att knegarna vänder ryggen åt fackföreningarna. Knegarna ska däremot vända ryggen till bossarna inom fackförbunden. Arbetarna och tjänstemännen måste påbörja en medveten kamp för att de, medlemmarna, ska kunna återta kontrollen av de fackliga organisationerna. Några saker som jag anser vara extra viktiga:

* Avtalen måste ut på medlemsomröstning,
* Teorin om lön-prisspiralen måste förkastas. Denna teori är ett ideologiskt ställningstagande – från arbetsgivare, politiker och fackbossarna – riktat mot jobbarna. Tron på lön-pris-spiralen är allt annat än vetenskap,
* Fackföreningarna i länder som Tyskland, Frankrike och på de brittiska öarna tar strejken till hjälp för att driva sina krav. Ser vi vad som strejkerna handlar om varierar skälen från att gälla medlemmarnas reallöner till att handla om framtiden för sjukvårds- och pensionssystemen

Även den svenska fackföreningsrörelsen måste sätta kraft bakom orden genom stridsåtgärder som strejk. Men för att så ska bli fallet verkar det behöva en sorts ”kulturrevolution” med början bland medlemmarna, samt bland klubb- och sektionsstyrelser, riktad uppåt – mot bossarna i fackförbunden.

PS. Volvos vinst för första kvartalet i år var beräknad till 12 800 miljoner kr. Den blev 18 400 miljoner kr! Det är 43 procent bättre än det förväntade, goda, resultatet på 12 800 miljoner. Om jobbarna krävt mer än fackbossarnas s.k. ”märke” hade en del av dessa jättelika vinster gått till löner – inte till ännu att aktieägarna nu blir ännu rikare.

Däremot hade det inte startats någon lön-prisspiral!

Medlemmarna måste återerövra sina fackföreningarna – inte ge fackbossarna ännu friare tyglar genom att lämna fackföreningarna. DS.

Uppdaterad. Kommunens överskott blev 899 miljoner – inte 83. Varför ska de äldre, om de inte själva vill, i detta läge tvingas köpa mat digitalt

Hör av dig – hjälp till
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – hejda höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för ett sådant krisprogram

_______________________________

Uppdatering 12 april.
Jag upptäckte att kommunens överskott blev 899 miljoner – att jämföras med det budgeterade överskottet på 83 miljoner. Siffran 1177 fås när man lägger samman det samlade överskottet från kommunens styrelse och nämnder med överskottet från kommunens olika bolag.
Detta betyder att överskottet ”bara” blev ca tio gånger så stort som det budgeterade – inte 14 gånger så stort.
Alla slutsatser i blogginlägget står fast.

Inledning
Jag vet inte hur många gånger Umeå kommuns ledning har misslyckats med att introducera en nyordning inom sina verksamheter. Under 2010-talet kan jag påminna mig tre nyordningar för personalen.
I tur och ordning:
a) de s.k. ”lustkontrakten”. Personalen skulle minsann känna ”lust” då de gick till jobbet. I detta sammanhang fick personalen även besvara frågor – bland annat rörande konsistensen på sin avföring (ja, det är sant).
b) Sedan var det, om jag inte minns fel, dags för Hela tiden-projektet. Där tror jag det blev tvärstopp på grund av motstånd från stora delar av personalen.
c) Slutligen hade vi ”Heltidsreformen” som det stormade kring under åren 2016-2017. Det brev som ursprungligen gick ut till personalen inom bland annat omsorgsyrkena var verkligen hotfullt. Alla fick en arbetsvecka på sig att skriva under ett ”kontrakt” som för många, som inte ville eller inte klarade av att arbeta heltid, riskerade att leda till en verkligt stor försämring. Men det värsta var hotet som brevet innehöll. Den som inte accepterade den nya heltidsmodellen (inom fem arbetsdagar) riskerade att bli uppsagd! Låt mig säga att detta inte skapade någon ”lust” att gå till jobbet. Tvärtom. Det blev givetvis ytterligare en berättigad proteststorm – den kanske största – från personalen riktad mot chefer och ansvariga politiker.

Del ett
Det verkar som om chefer samt ansvariga politiker inom kommunen saknar förmåga att lära sig av sina misstag. Under året 2023 är det tänkt att alla som har hemtjänst med insatsen matinköp ska göra dessa matinköp digitalt. Med hjälp av hemtjänsten. Sedan ska maten levereras hem till dörren. Hur detta ska planeras är oklart. Återigen en ogenomtänkt nyordning. Och nu drabbas de äldre – som dessutom har svårt att agera kollektivt som personalen kan.
Låt oss sedan gå över till det brev som brukarna har fått. I detta kan man bland annat läsa att detta nya sätt att inhandla mat ”innebär en ökad möjlighet till självständighet” samt till ”att du blir mer delaktig i det digitala samhällslivet” (VK 22 mars). Åke Wiklund, Lottas omsorg, har absolut rätt då han, i samma tidning, säger följande: – Säg det till Agda, 92. Hon vill ha besök av en person hellre än att ingå i det digitala samhällslivet. 

Själv anser jag dock att man kan gå längre än den diplomatiske Åke Wiklund Jag anser att dessa formuleringar måste kännas som ett direkt hån mot de som är helt främmande till ”det digitala samhällslivet” med datorer, mejladresser och Bank-ID. Och det värsta är att de som har författat detta svårslagna brev, vad gäller brist på insikt och empati, säkerligen inte förstår bristerna i brevet själva.

Har författarna till brevet exempelvis hört talat om demens? Jobbar författarna inom äldreomsorgen – eller har brevet skrivits av någon reklambyrå utomlands som fick veta att det riktade sig till mellanstadieelever? Ursäkta den spydiga tonen men … nej, jag ber inte om ursäkt. Tonen i detta blogginlägg är berättigad.

Del två
Umeå kommun beklagar att de som har hemtjänst inte har fått svar på alla frågor kring de digitala matinköpen (VK). En representant för kommunen säger också att de har fått många frågor både från brukare och deras anhöriga. Representanten säger vidare att de ansvariga (numera) har förstått att de måste förtydliga viss information (min kursivering Jh). Sweet lord. Efter alla ”otydliga” nyordningar rörande personalen bara under 2010-talet – Lustkontrakten, Hela tiden-projektet och Heltidsreformen – verkar det tragikomiskt att, återigen, få höra att företrädare för kommunen alltför sent har förstått att de måste förtydliga viss information.
För det första: detta handlar om en reell försämring kommunen planerar verkligen att minska personaltätheten. För de äldre och som verkligen har tagit steget in i det nya sköna digitala samhällslivet handlar det, i alla fall, om att de förlorar en värdefull social kontakt – att gå och handla mat tillsammans med hemtjänsten.
För det andra: För alla de som står helt främmande för det nya sköna digitala samhällslivet med datorer, mejladresser och Bank-ID riskerar kombinationen av den reella försämringen och den otydliga informationen att skapa oro – eller till och med ångest. Speciellt när vi lägger till att kommunen inte verkar ha funderat igenom de problem som riskerar att uppstå vid matvaruleveranserna. Som Gun-Britt säger i intervjun (VK): – Ska maten stå här vid dörren tills personalen kommer? Några frysvaror lär det inte bli framöver.

Avslutning
Jag vill avsluta med två kommentarer: Dels till den företrädare för kommunen som i VK sade att ”Vi har inte råd med att undersköterskor ska handla mat”.
Dels har jag en kort kommentar om Umeå kommuns ekonomiska överskott för året 2022.

Om undersköterskor och matinköp.
Umeå kommun har definitivt inte endast undersköterskor som anställda inom äldreomsorgen (särskilda boenden och hemtjänsten). Vid en kontakt med en av de allra högsta inom äldreomsorgen, strax före jul, sade denna representant till mig att även personer som är utan tidigare erfarenhet av arbete inom äldreomsorgen och som saknar utbildning är välkommen. Om de passar. Jag fick information att lämna vidare om hur intresserade ska göra för att kontakta verksamheten för att påbörja den process som kan leda till jobb. Andra representanter för äldreomsorgen har tidigare, och vid många tillfällen, uttryckt situationen mera rakt på sak: ”idag tvingas vi ta folk direkt från gatan”. Detta är naturligtvis ett stort problem. Men ingen ska komma och påstå att kommunen måste planera verksamheten inom hemtjänsten så att det alltid är utbildade undersköterskor som följer med och hjälper de äldre att handla sin mat. Och så går det heller inte till i verkligheten. Detta uttalande från kommunens representant var ett försök att bluffa bort problemen som digitaliseringen av matinköp innebär. Ett fräckt försök.

Umeå kommuns överskott. I den budget för 2022 som röstades igenom av Umeå kommunfullmäktige fanns ett överskott på 83 miljoner inlagt. Och efter denna budget (matsäcken) fick nämnder och förvaltningar anpassa sin verksamhet (magen). Däribland äldreomsorgen – som alltså består av särskilda boenden och hemtjänsten. De partier som ville satsa mer pengar på äldreomsorgen, till vilka vi i Arbetarpartiet (AP) hörde, tvingades acceptera att vi var i minoritet. Hur blev då budgetutfallet för för året 2022. Blev det ett överskott på 83 miljoner? Svaret är nej. Överskottet blev på hela 899 miljoner!

Man kan även uttrycka det hela på följande sätt: det verkliga överskottet blev 816 miljoner kr större än det budgeterade överskottet! Eller ca tio gånger så stort!

Detta gör det ekonomiskt möjligt för kommunen att ”ta folk direkt från gatan” och sedan ge dessa dels en sjukvårdsbiträdesutbildning vilket är nödvändigt om personerna saknar utbildning, dels förbättra deras språkkunskaper om detta är nödvändigt. Jag ska återkomma till kommunens sätt att budgetera i kommande blogginlägg.
Men slutsatsen av detta blogginlägg är att Umeå kommun har råd att behandla de äldre bättre än så här.
Förbanne mig.

Till sist publicerar jag en artikel som en partikamrat skrivit i Nya Arbetartidningen

_     _     _     _     _


”Umeå kommun är den senaste i raden av kommuner att införa digitala matinköp inom hemtjänsten. Den föreslagna förändringen har väckt oro bland de äldre och skapat missnöje bland de anhöriga. För många äldre utgör veckohandlingen med hemtjänstpersonalen det enda tillfälle då de har möjlighet att fara ”ned på byn” och kanske träffa någon bekant.

Västerbottens-Kuriren har skrivit om 86-åriga Gun-Britt Johansson, som själv jobbat inom vården och är van med att hjälpa andra. Efter två strokear har hon numera hemtjänst som hjälper till med de dagliga sysslorna. Den enda utflykt och guldkant i vardagen hon ser fram emot är utflykten med hemtjänstpersonalen när de handlar.
– Det är roligt att komma ut och se vilken mat som finns och personalen tipsar om vad jag kan handla, säger Gun-Britt till VK. Tas det här ifrån mig kommer jag nog aldrig ut.

Att beställa mat via internet kräver oftast en mailadress, och vissa fall även ett Bank-ID. Gun-Britt har aldrig haft en dator i sitt liv och förstår inte hur Bank-ID fungerar. Och hon är inte ensam om att ha svårt för detta. Visst finns det äldre som är duktiga på att använda datorer och som skaffat sig både smartphone och Bank-ID. Men kommunens beslut innebär att de som inte vill eller inte klarar av datorer tvingas att skaffa detta.

Det är även ovisst hur det blir med hemleveransen, alltså när affären ska köra hem varorna. Gun-Britt berättar att ett tidsspann på två timmar gör det opraktiskt för henne att beställa frysta varor. Hon saknar styrka i händerna och måste vänta på hemtjänstpersonalen innan hon kan packa upp varorna. Till detta kommer även den ekonomiska sidan. Det är ofta dyrare att beställa hem maten än att gå till affären och handla.

Den som vill beställa mat via nätet ska naturligtvis få göra detta. Men så som förslaget ser ut idag innebär det en försämring för de äldre.”

Sverige behöver ett krisprogram – för fler jobb och hejdade prisökningar. Regeringen+SD förstår inte lägets allvar – oppositionen är inte bättre

Hör av dig – hjälp till
Vi kämpar för ett krisprogram

Arbete åt alla – hejda höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för ett sådant krisprogram

_______________________________


– Om man driver på för litet så driver man en fattigdomsspiral,
säger Tommy Wreeth, förbundsordförande i Transportarbetareförbundet.

Sverige behöver ett krisprogram – första avsnittet

Ingress
Den nuvarande regeringen + SD verkar helt sakna insikt om den allvarliga kris, både politiskt och ekonomiskt, som är på väg att ”sätta sig” på djupet i Sverige. Situationen kräver ett omfattande krisprogram. Den budget som Moderater, SD, KD och Liberalerna antog i höstas kunde knappast ha varit mer kraftlös. Det talades om hur de fördelade eller omfördelade 40 miljarder kr hit och dit. Men det huvudsakliga problemet låg inte där. Huvudproblemet fanns, och finns, i att 40 miljarder är en löjlig struntsumma utifrån dagens situation. De totala utgifterna för staten, landets 21 regioner och 290 kommuner ligger nämligen på 2406 miljarder! Det viktigaste är inte om regeringen+SD omfördelade dessa 40 miljarder på ett bra eller dåligt sätt genom sin budget. Huvudproblemet består i att regeringen+SD endast ”hanterade” 1,6 procent av de totala utgifterna för staten, regionerna och kommunerna!

De som kritiserade budgeten, och som koncentrerade sin kritik på vissa omfördelningar – neddragningar på ett område och ökningar på ett annat – kan mycket väl ha haft rätt. Men rätt eller inte: de flesta missade tyvärr det som borde ha varit själva kärnan i kritiken –  budgetens s.k ”reformutrymme” på endast 40 miljarder! Denna summa var, och är, så liten att den avslöjade både regeringens och Sverigedemokraternas brist på insikt rörande situationens allvar och brist på handlingskraft. Ta bara de bristande åtgärderna mot den redan höga arbetslösheten. Eller de bristande åtgärderna mot de skrämmande stora prisökningarna.

Och oppositionen är, tyvärr, inte mer insiktsfull än regeringen och SD. Vi ska återkomma till detta nedan.

Del I
Tillväxten. Sverige spås få sämst ekonomisk utveckling inom hela EU både detta år och 2024. Dessa uppgifterna kommer både från EU-kommissionens rapport och från Sveriges eget finansdepartementet. I år beräknas Sveriges ekonomiska tillväxt t o m hamna på minus – ekonomin krymper alltså! För nästa år beräknas BNP öka med endast 1 procent – vilket är en tillbakagång även det – i praktiken. Men lågkonjunkturen i Sverige kommer troligen att hålla i sig även under 2025. Detta kommer bland annat att resultera i högre arbetslöshet – vilket vi ska fördjupa oss i.

Del II
Arbetslösheten. Av EU:s 27 medlemsländer var det endast Spanien, Grekland, Italen och Cypern som hade högre arbetslöshet än Sverige i december ifjol. Den samlade arbetslösheten i Sverige låg då på 7,5 procent. Detta är väldigt högt. Men vad värre är: arbetslösheten splittrar inte endast befolkningen i de som har arbete och de som inte har. Splittringen är även etnisk. För de som är födda utomlands låg arbetslösheten på 16 procent och för de som var födda i Sverige låg arbetslösheten på 4,6 procent. På grund av den dåliga ekonomiska utvecklingen beräknas arbetslösheten öka ytterligare. Erfarenhetsmässigt kommer denna ökning att slå extra hårt mot de svagaste på arbetsmarknaden – de utrikes födda. Detta bygger i sin tur in väldiga motsättningar i det svenska samhället.

Del III
Inflationen. I mitten av mars presenterade SCB sina senaste siffror. Om ränteökningarna räknas in har priserna ökat med skrämmande 12 procent mellan februari ifjol och februari i år. Räknar vi inte med ränteökningarna har priserna ändå ökat med hela 9,4 procent under samma period. Matpriserna har dessutom ökat med drygt 20 procent – vilket givetvis drabbar de med minst ekonomiska marginaler – vilket ofta är de arbetslösa. Eller andra som lever på (låga) bidrag.

Del IV
Bristerna hos regeringen och SD. Med tanke på den minskade tillväxten, den redan höga och den förväntade ökningen av  arbetslösheten samt prisökningarna framstår regeringen och SD – med sitt ”reformutrymme” på 1,6 procent av utgifterna för stat, regioner och kommuner – som ett handlingsförlamad. Deras brist på viljeinriktning i budgeten kommer att förvärra arbetslösheten. Budgetens ”satsningar” inom exempelvis sjukvård och äldreomsorg motsvarar inte ens inflationen och kommer med största sannolikhet att öka nedskärningarna inom dessa verksamhetsområden – istället för att stärka dessa verksamheter vars anställda (hjältinnor och hjältar) nöttes så hårt under pandemin. Det är inte bara så att Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson saknar förmåga att åstadkomma den kraftsamling som krävs inför den kris som Sverige redan är väg in i. Kristersson och Åkesson saknar dessutom insikten om att det behövs en kraftsamling mot krisen. De förstår helt enkelt inte vad som händer.

Därför är det uppenbart att det behövs ett ekonomiskt krisprogram – bland annat för fler jobb och för att stoppa prisökningarna.

Del V
Bristerna går igen hos oppositionen. Bristerna hos regering + SD går tyvärr igen även hos oppositionen. Istället för att ta nödvändiga initiativ verkar Socialdemokratins metod vara att vänta på att regeringen ska spricka. Detta ger SD utrymme för dubbelspel. Det var SD-Åkesson som opponerade mot nye statsministern (M) om denne skulle sänka a-kassan – inte Socialdemokraterna!
Magdalena Andersson har gnällt – ja just det, gnällt – om följande:
* el-stödet: som inte betalades ut i tid  – men när väl el-stödet betalades ut tappade S denna fråga att ”opponera” på,
* priset vid pump: som inte blev tio kronor – men att det skulle bli så mycket trodde bara de mest inbitna SD:are på,
* att Ulf Kristerssons statssekreterare hade tjuvfiskat ål – ett år tidigare!

Avrundning av den första delen
Med tanke på den kris som hotar i form av minskad tillväxt, ökad och splittrande arbetslöshet samt höjda priser är detta knappast den opposition som Sveriges befolkning – arbetare och tjänstemän, unga och äldre, svenskar och invandrare – förtjänar. Och Socialdemokraternas passivitet har går igen även hos V och MP.

Återigen: Därför är det uppenbart att det behövs ett ekonomiskt krisprogram – bland annat för fler jobb och för att hejda prisökningarna. Grunderna för ett krisprogram ska vi återkomma till i nästa inlägg.

Det blir det andra avsnittet i denna bloggserie.

_______________________________

Hör av dig – hjälp till
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – stoppa höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för ett sådant krisprogram

Industrifacken svek medlemmarna. Det två-åriga avtalet sopar bort tio års löneökningar! Nu står hoppet till Transport.

Hör av dig
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – stoppa höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för ett sådant krisprogram

_______________________________

Om man driver på för litet så driver man en fattigdomsspiral, säger Tommy Wreeth, förbundsordförande i Transportarbetareförbundet.

Ingress
I ett tidigare blogginlägg (26 mars) skrev jag bland annat följande: ”Med tanke på inflationen och företagens stora vinster vore det ofattbart dumt av fackförbundens ledare att gå med på fleråriga avtal. Visar det sig att avtalen innebär ännu större reallönesänkningar än väntat är, på grund av fortsatta stora prisökningar, kan ett dåligt avtal – från löntagarnas synpunkt – för ”år ett” omedelbart kompenseras genom en bättre avtal ”år två”. Detta gäller alltså om avtalet endast blir ett-årigt.”

Men nu har fackpamparna sålt ut sina medlemmar genom att skriva på ett två-årigt avtal – detta i en situation då all facklig erfarenhet skriker ”skriv endast under ett ett-årigt avtal. Industrins avtal ger 7,4 procent under två-år och innehåller en viss låglönesatsning.

Innebörden av detta avtal är att löntagarna förlorar tio års löneökningar.

Del ett
Per Widorf, förhandlingschef hos Industriarbetsgivarna, säger bland annat att ”… vi är trots allt positiva till avtalet   ”.
Det stod klart redan från första början att arbetsgivarna skulle dominera denna avtalsrörelse. Alla tecken pekade nämligen på detta. Låt mig nämna några av dessa tecken:
* en massiv propaganda från arbetsgivarna, ekonomiska ”experter” och vissa politiker – som alla sade att höga löneökningar endast skulle drabba löntagarna själva genom den s.k. lön-pris-spiralen,
* medlemmarna i fackföreningarna hade ingen insyn alls i avtalsförhandlingarna – de stod helt och hållet vid sidan av,
* fackpamparna låtsades inte ens stå upp för sina medlemmar genom att, som de gör ibland, åtminstone skramla med strejkvapnet.

Del två
Löntagarna kommer att förlora tio års löneökningar med industrins löneavtal. Detta har Nordeas chefsanalytiker, Susanne Spector, räknat ut. SvD Näringsliv rapporterar även att Nordeas chefsanalytiker, Susanne Spector, säger att det finns en risk att löntagarna inte accepterar detta och därför kommer att kräva högre löner när de lokala avtalen ska förhandlas senare i år. Ett skäl till att detta skulle kunna ge upphov till spänningar är att tjänstemän har en starkare förhandlingsposition och kan ta ut mer och därför återhämta sina reallöner snabbare.

Risk för ännu större inkomstklyftor alltså – se min blogg 26 mars om just de ökade inkomstklyftorna i Sverige.

Del tre
Lön-pris-spiralen är ingen ekonomisk grundlag – som fackpampar kan gömma sig bakom. Både Internationella valutafonden (IMF) och Karl Marx har avvisat tanken på att detta samband skulle vara något självklart. Internationella valutafonden (IMF) har kommit fram till detta genom empiriska (erfarenhetsmässiga) studier. Karl Marx kom fram till sin slutsats genom teoretiska analyser. Två olika ideologier – samma slutsats.

Del fyra
Gör detta tankeexperiment: OM det skulle missgynna löntagarna att ställa krav på höga löneökningar i ett läge när prisökningarna redan är genomförda – varför kräver då inte fackpamparna istället direkta lönesänkningar för sina medlemmar? Enligt den teori som lön-pris-spiralen bygger på vore ju detta det bästa!

Sanningen är att industrins vinster är väldigt stora. Vinstprognosen för de 30 företag vars aktier köpts och sålts mest på Stockholmsbörsen (OMX S30) under andra halvåret visar på en vinst för dessa bolag på hela 468 miljarder under år 2022 – en vinstökning på nästa hela 19 procent! Denna prognos speglar trenden hos väldigt många andra företag.

Innebörden av detta är följande: Om arbetarna och tjänstemännen kräver en större del av den vinstökning som de har arbetat ihop till leder detta inte till ökad inflation – en ökad löneandel minskar däremot företagens höga vinster!

Det högljudda gapandet om lön-pris-spiralen gör anspråk på att vara vetenskap. Men det handlar om allt annat än vetenskap. Det handlar om ett ideologiskt ställningstagande – för aktieägarnas rätt till högre utdelningar och emot löntagarnas möjlighet att kompensera sig för de höga prisökningar som redan har genomförts! 

Det är därför som jag kallar fackpamparna för just … fackpampar. De har nämligen tagit ställning för kapitalägarna – och emot sina egna medlemmar genom detta två-åriga löneavtal.

Del fem
Hoppet står nu till Transportarbetareförbundet. Detta fackförbund ställer sig utanför industriavtalet. Transports orförande, Tommy Wreeth säger bland annat följande till Ekot: – Om man driver på för litet så driver man en fattigdomsspiral.
Jag hoppas att de övriga fackförbunden tar intryck av dessa ord från Transports orförande och inte från industriavtalet.
Jag hoppas att Transports ordförande klarar den press som han, och de övriga i Transports ledning, nu kommer att utsättas för.

Avslutning
Ett tips till Tommy Wreeth och Transports ledning.
Det blir väldigt mycket lättare att stå emot det hårda trycket från arbetsgivarna, de ekonomiska ”experterna”, politikerna samt främst PAMPARNA INOM LO SAMT ANDRA FACK om ni i Transports ledning tar stöd hos era egna medlemmar. De övriga LO-ledarna kommer att tala om behovet av enhet – en enhet mellan arbetsgivarna och fackpampar. Men den enda enighet som gäller för en ärlig fackföreningskämpe är enigheten mellan fackförbundets ledning och fackförbundets medlemmar. Det bästa sättet att ”cementera” enigheten mellan Transports ledning och dess medlemmar är genom att förbereda förbundets medlemmar för den strejk som kan bli nödvändig inom kort – och en strejk är nu tillåten enligt alla tänkbara lagar och avtal.

Och väldigt motiverad.

_______________________________

Hör av dig
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – stoppa höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för ett sådant krisprogram

Dags förbereda strejk * Priset på mat ökar med 20 % på ett år * Företagen gör jättevinster * Men löntagarna är inte delaktiga i löneförhandlingarna

Yttrande- och tryckfriheten
måste försvaras. Arbetarpartiet
behöver Dig i denna kamp – som hårdnar

_______________________________

Situationen i Sverige blir mer och mer absurd.

Sverige har idag de största inkomstskillnaderna i Norden. Inkomstskillnaderna har ökat i alla de fem nordiska länderna sedan millennieskiftet. Men inkomstskillnaderna har ökat mest i Sverige. År 2000 hade Sverige de näst lägsta inkomstskillnaderna – endast Finland hade mindre inkomstskillnader än Sverige. Men sedan dess har klyftorna ökat snabbast i Sverige – vid en jämförelse med de övriga nordiska länderna. Sverige ”tog täten” när det gäller storleken på inkomstskillnaderna 2009 och låg kvar i toppen 2017. Det är så långt som statistiken sträcker sig. Inkomster av kapital, förutom lön och bidrag, ingår i jämförelsen. Detta visar en rapport från nordiska ministerrådets forskningscenter från 2020.

Ett annat mått på de ökade klassklyftorna i just Sverige är hur många industiarbetarlöner som det går på en VD- eller koncernchefslön.
1950: 26,1 industriarbetarlöner på en VD/koncernchefslön – i snitt,
1970: 14, 2 industriarbetarlöner på en VD/k
1980: 9,1 industriarbetarlöner på en VD/k
2020: 64,8 industriarbetarlöner på en VD/k

Kommentar:
Denna grova statistik följer andra mätningar när det gäller utvecklingen i Sverige. Först minskade klyftorna i samhället efter slutet på andra världskriget. År 1980 gick det långt färre industriarbetarlöner på en VD/k än 1950 (9 löner jämfört med 26). Men sedan har klassklyftorna ökat våldsamt. Idag går det 65 industriarbetarlöner på en VD/k.

Storföretagen gör väldiga vinster. Vinstprognosen för de 30 bolag vars aktier omsattes mest på Stockholmsbörsen ( OMXS30) under det första halvåret 2022 visar på en sammanlagd vinst för helåret på hela 468 miljarder. Detta skulle, om prognosen stämmer, innebära en vinstökning med nästan 19 procent (18,8) i jämförelsen med 2021. Uppgifterna kommer från Factset och har bearbetats av Finwire.
Detta innebär att dessa företag, vars vinstutveckling speglar utvecklingen för företagen i stort, kommer att klara inflationen. Med råge!

Inflationen. Då vi jämför februari 2021 med februari 2022 har prisökningarna legat på 12 procent – om ränteökningarna räknas in. Utan ränteökningarna har prisökningarna legat på 9,4 procent under samma tolvmånadersperiod. Detta enligt SCB (15/3-2023).

Lönekraven är väldigt låga. Förenklat uttryckt låg utgångsbudet från LO, inför årets löneförhandlingar, på 4,4 procent, plus en låglönesatsning. Arbetsgivarnas utgångsbud låg på provokativt låga 2,0 procent plus en engångssumma på 3000 kr. I båda fallen handlade det hela om ett-åriga avtal.

Arbetsgivarna siktar på tvåårsavtal – minst. Nu har de första lönebuden utväxlats och avvisats – som brukligt är. Det som hittills är värt att ta fast på är inte några procentsatser utan några andra saker:
1. Arbetsgivarna, som godkände ”medlarbudet”, uppger att de har nått ”smärtgränsen” – samtidigt har de fackliga organisationerna avvisat detta första bud,
2. Det bud som arbetsgivarna, trots deras smärta (jämför med vinstökningen), godkände är ett tvåårsavtal!

Med tanke på inflationen och företagens stora vinster vore det ofattbart dumt av fackförbundens ledare att gå med på fleråriga avtal. Visar det sig att avtalen innebär ännu större reallönesänkningar än väntat är på grund av fortsatta stora prisökningar kan ett dåligt avtal – från löntagarnas synpunkt – för ”år ett” omedelbart kompenseras genom en bättre avtal ”år två”. Detta gäller alltså om avtalet endast blir ett-årigt. Detsamma gäller i förhållande till företagsvinsterna. Fortsätter vinsterna att öka, och lönernas andel av produktionsresultatet att minska, ökar även detta både motiven och möjligheterna för arbetare och tjänstemän att omedelbart ställa högre lönekrav i nya löneförhandlingarna. Om avtalet blir ett-årigt.

Arbetarna och tjänstemännen måste bli delaktiga i avtalsrörelsen
Fackföreningarna måste förbereda sig för konflikt genom att ta vara på stridsviljan hos sina medlemmar. Lita på att stridsviljan finns efter de hårda pandemiåren och de rekordstora prisökningarna.
De fackliga ledarna får, under inga omständigheter, gå med på fleråriga avtal – det måste bli ett-årsavtal. Och medlemmarna måste förberedas för strejk. Kombinationen av väldiga företagsvinster och väldiga prisökningar gör att avtalsrörelsen måste bli alla arbetares och tjänstemäns angelägenhet.

Avtalsrörelsen får Inte fortsätta att vara en angelägenhet endast för några förhandlare, journalister och ekonomiska ”experter”. Detta borgar alltid för SVEK – med stora bokstäver.

Apropå avtalsrörelsen: Det finns ingen prutmån på avtalskraven. I år måste facket ta strid för avtalskraven. Strejkvapnet är ju inte direkt utnött …

Yttrande- och tryckfriheten
måste försvaras. Arbetarpartiet
behöver Dig i denna kamp – som hårdnar

_______________________________


Texten nedan är skriven av två av mina partikamrater. Rubriken är däremot min.

Vi är många som känner oron i maggropen när elräkningen trillar ned i brevlådan.
Dyrare mat och drivmedel samt högre hyror och bolåneräntor. Vi är många med låglöneyrken som tvingas fundera på hur pengarna ska räcka till. Under året 2022 var inflationen den högsta på drygt 30 år. Räknar vi in räntehöjningarna så landar inflationen på 12,3 procent – annars på drygt tio procent!

Mot den bakgrunden är LO-fackens lönekrav om löneökningar på 4,4 procent, blygsamma. Även om kraven skulle gå igenom blir resultatet en reallönesänkning. Detta innebär att det inte finns någon prutmån på kraven! Trots detta har signalerna från arbetsgivarsidan varit mycket aggressiva. IF Metalls motpart, Teknikföretagen, har lagt ett bud på enbart 2,0 procent plus en engångspeng på 3000 kr för helåret.

Frågan är om företagen är så fattiga att reallönerna måste sänkas så mycket? Enligt nyhetsbyrån Finwire kommer vinsterna för år 2022, hos de 30 mest omsatta företagen på Stockholmsbörsen, att landa på svindlande 468 miljarder kronor. Det handlar nästan uteslutande om svenska företag. Detta innebär en ökning med 18,8 procent jämfört med året innan! För 2023 väntas samma företags samlade vinster landa på 506 miljarder kronor.

Just nu förhandlar man om Metalls nya avtal, som är tänkt att börja gälla från den 1 april. Fackföreningstopparna, i Metall och andra fackförbund, måste förstå att vi är många som delar följande uppfattningar:

  1. I den här avtalsrörelsen finns ingen prutmån på lönekraven. 4,4 procent är egentligen för lågt.
  2. Om arbetsgivarna inte går med på de blygsamma kraven måste stridsåtgärder som övertidsblockader eller strejk övervägas.
  3. Om IF Metalls ledning går med på ett lågt lönebud måste andra fackförbund våga bryta sig ur ordningen med det s.k. märket – dvs att Metalls löneökningsnivå automatiskt gäller för hela arbetsmarknaden. Detta har skett tidigare och kan ske igen.

Arbetsgivarsidan påstår att höjda löner ökar inflationen. Men de talar i egen sak. Att omfördela pengar från rekordvinster till löner ökar inte inflationen. Däremot skulle en sådan omfördelning minska den oro som många av oss känner när elräkningen dimper ner i brevlådan.

I år är det dags för facktopparna att, om så behövs, ta strid för avtalskraven.
På allvar.

Ens liv kan passera revy utan att vara hotat. Jag fyllde 70 i helgen och det blev en fin revy. Så länge man tar fler kilo i bänk än åldern är det lungt

Yttrande- och tryckfriheten
måste försvaras. Arbetarpartiet
behöver Dig i denna kamp – som hårdnar

_______________________________

Det sägs att ens liv kan passera revy då man riskerar att dö.
Det behöver inte vara lika dramatiskt att fylla år. Inte ens att fylla 70 – som jag har gjort i helgen. Däremot kan stora delar av ens liv passera revy i alla fall. Fast på ett mycket positivt sätt. Detta då många människor – både sådana som har stått en nära i över 50 år, men också senare bekantskaper – dyker upp.

Kom gjorde ett gäng vars kärna jag en gång lärde känna på Centralgården och två gäng kusiner. Kom gjorde den första tjej som jag flyttade ihop med – 1978. Kom gjorde personer som inte tillhörde något gäng – varav en kunde sjunga. Och som sjöng – tack för det. Kom gjorde också min dotter med karl. Upplägget var drop-in fr om klockan tolv. Under fredagen hade det varit samma upplägg på vår partilokal/redaktion för de personer som jag samarbetar med politiskt. Även den socialdemokrat som drog in mig i ett demonstrationståg för första gången i mitt liv – 1974 tror vi att det var – dök upp för ett par tårtbitar med kaffe. Utan honom är det inte säkert att jag hade tagit steget att bli aktiv, på allvar, även om det inte blev inom socialdemokraterna.

Inför helgen hade mina fotoböcker dammats av. Och flera andra bidrog också med foton. Då jag tittade på alla foton slogs jag av att det fanns ett antal personer som skulle ha kommit – om de fortfarande hade varit i livet. Själv överlevde jag en svår sjukdom förra året – men flera andra som jag känt har inte haft samma tur. När jag tänker på alla de som kom – och som inte kunde komma – väckte detta väldigt många minnen och starka känslor. Det var verkligen som om mitt liv passerade revy.

Detta är inget avsked – utan ett Tack!
Det var alltså mitt hittillsvarande liv som passerade revy. För detta blogginlägg är nämligen inget avsked. Långt därifrån. Jag ska återkomma till det.

Men först vill jag på detta sätt tacka alla som dök upp under dagarna två – just för att ni dök upp. Jag vill också tacka för alla hälsningar via telefonsamtal, brev, mail och sms. Jag vill tacka för alla fina blomsterarrangemang och andra presenter som bland annat riktar sig till mina smak- och hörselsinnen. Tack, alla. Mitt liv passerade verkligen revy. På finast tänkbara sätt.

Tack också Marika som hjälpte mig att arrangera detta. Du fyllde ju också år i helgen – även om du inte fyllde lika många år som jag.

85 kilo är fler än 70 år
När jag nu läser igenom vad jag har skrivit låter det (nästan) som ett avsked. Men i h-e heller! Jag tänker mig att mitt livs revy ska bli, väldigt, mycket längre innan det är dags att lämna in. Jag har ju exempelvis inte fått vara med om någon REVOLUTION än. Så nu ska vi – jag och Marika – iväg och köra ett rejält styrketräningspass. Så länge jag kan lyfta fler kilo i bänkpress än antalet år jag fyller är det ingen fara. Det bästa med den regeln är att man måste lyfta mer ju äldre man blir! Och det måste ju innebära att man bara blir piggare och piggare.

Idag har jag, bland annat, tänkt ”bänka” 85 kilo. Det gäller att ha lite till godo innan jag fyller jämt nästa gång.

– – – – – – – – – –

Efterord 18.30.
Jag tog verkligen 85 kg i bänk dagen till ära. Det var tungt – men jag kände direkt att det skulle gå bra. Efter operationen i slutet på april ifjol fick jag inte träna alls. Målet är att lyfta 100 i bänk. Men det kräver två träningspass i veckan. Och så får det bli. Ikväll blev det totalt åtta set bänkpress, nio set rodd och latsdrag plus tre set triceps (för att få lite synergieffekt av bänkpressen). Totalt 20 set. Man kan ju inte ställa in träningen bara för att man fyller år.
Så det så. Och hör sen.

Risk att situationen för Umeås hemlösa inte förbättras under vårvintern – liksom att Umeå Östra förblir hotfullt nattetid

Yttrande- och tryckfriheten
måste försvaras. Arbetarpartiet
behöver Dig i denna kamp – som hårdnar

_______________________________

Ingress
Jag var en dag sen. Sen igen!
Det är inte ens lönt att be om ursäkt längre.

Om uteliggarna på Östra Station. Jag lovade att återkomma, igår tisdag, och redogöra för debatten kring dessa på Umeå kommunfullmäktige i måndags (27 febr). Det handlade om att uteliggare, varav vissa är hotfulla, inte sällan sover på Östra Station (Umeå Östra). Vi i Arbetarpartiet (AP) vill dels att det ska ordnas ett värdigare alternativ vad gäller boende för de hemlösa, dels att hotfulla personer måste avlägsnas från den offentliga platsen Umeå Östra.

Del ett
Nedan följer Arbetarpartiets fyra frågor och Andreas Lundgren, ordförande i Individ- och familjenämnden, svar på dessa. Observera: Nedan förkortar jag BÅDE frågor och svar – samt förklarar exempelvis förkortningar när det kan vara nödvändigt.

APs första fråga: Vilken del av Umeå kommunkoncern har ansvaret för att hemlösa personer inte sover på Umeå Östra?
För Svar från AL: INAB (Infrastruktur i Umeå AB) ansvarar för säkerhet och trygghet i sina lokaler, de avhyser t ex personer med hjälp av ordningsvakter.

APs andra fråga: Finns det några planer på att erbjuda de människor som idag sover på Umeå Östra ett värdigare alternativ?
Svar från AL: Bostadssituationen i Umeå är svår och det råder brist på bostäder. Om den enskilde ansöker om stöd ansvarar socialtjänsten för att utreda behoven hos den enskilde och fattar sedan beslut utifrån de individuella behoven samt utifrån vad lagstiftning och kommunens riktlinjer ger utrymme för.

Kommunen och Stadsmissionen har påbörjat ett samarbete kring metoden Bostad Först. De första platserna kommer att tas i bruk under detta år (2023). Metoden går ut på att inte ställa krav på nykterhet, drogfrihet, eller liknande. Först bostad – sedan stöttas individen för att bli drogfri och kunna arbeta.

APs tredje fråga: Har kommunen tillräckligt många platser på natthärbärgen för att erbjuda de som sover på Umeå Östra och andra platser ett bättre alternativ?
Svar från AL: Vid ett fåtal tillfällen nekas personer plats på akutboenden, och då är personerna ofta föremål för LPT (lag om psykiatrisk tvångsvård) eller LVM (lag om vård av missbrukare). Stadsmissionens akutboende har endast vid ett fåtal tillfällen under oktober-januari nekat personer plats på grund av att det varit fullbelagt. Under vintermånaderna har dessutom ett antal kyrkor haft nattöppet de kalla vinternätterna, för att de som inte vill ta del av socialtjänstens insatser ska kunna komma in och vila i varma utrymmen nattetid.

APs fjärde fråga: Bedrivs det någon form av uppsökande verksamhet mot hemlösa som uppehåller sig i lokaler som äga av kommunen, regionen och universitetet?
Svar från AL: Umeå kommun har i dagsläget ingen uppsökande verksamhet riktad mot hemlösa personer. Stadsmissionen, som kommunen samarbetar med, bedriver en viss uppsökande verksamhet riktad mot hemlösa personer. Men under 2023 kommer två personer att anställas. Syftet är att kommunen och Stadsmissionen ska försöka nå hemlösa som är fast i missbruk och psykisk ohälsa och erbjuda dessa frivilliga och individanpassade stödinsatser kopplat till metoden Bostad Först.

Del två
Min kommentar (Jan Hägglund).
Det jag tar fasta på i svaren är följande:
1. Det råder bostadsbrist och därför är det svårt att ordna boenden åt hemlösa,
2. Det finns hemlösa som inte vill ha med exempelvis socialtjänsten att göra. Detta kan bero på psykisk ohälsa, missbruk och kriminalitet. Därför behövs det bland annat fler bostäder till en grupp hemlösa. Det behövs resurser i form av personal för uppsökande verksamhet, och alternativa boendeformer, för en annan grupp av hemlösa. Socialstyrelsen har fyra definitioner av hemlöshet.
3. Kommunen bedriver idag ingen uppsökande verksamhet riktad till hemlösa. Stadsmissionen bedriver en viss (men inte stor) uppsökande verksamhet.
4. Kommunens plan är att under 2023 påbörja en uppsökande verksamhet. Denna kommer att ske i samarbete med Stadsmissionen. Två personer är tänkta att anställas. Planen är dessa ska söka upp personer som är missbrukare och/eller lider av psykisk ohälsa. Dessa ska erbjudas ett boende inom ramen för metoden Bostad Först – som går ut på att försöka lösa övriga problem, på ett individanpassat och frivilligt sätt, sedan boendet väl är ordnat.

Del tre
Min sammanfattning. Hittills har socialtjänsten inte gjort mycket för att avhjälpa hemlösheten. Detta har flera orsaker. Exempelvis: a) brist på bostäder i Umeå, b) brist på personal som kan avsättas till uppsökande verksamhet, c) avsaknad av metod för att ordna bostad åt de som inte vill sluta missbruka, och lösa andra problem, innan de kommer överens med kommunen om sitt boende.

Jag hoppas att försöket med metoden Bostad Först kommer igång som tänkt är under detta år. Arbetarpartiet kommer att följa utfallet av denna, i Umeå, nya metod.

Del fyra
Jag vill avsluta med en egen erfarenhet då en person jag kände blev vräkt. I november 2018. Då jag blev uppmärksammad på detta tog jag kontakt med socialtjänsten i Umeå i januari 2019. Det socialtjänsten då kunde erbjuda var ett begränsat antal platser på härbärgen. Min bekant skulle behöva stå i kö varje kväll och hoppas på att platserna räckte så att det blev möjligt med en varm natt. Detta var en kall januari och personen i fråga var skör och oföretagsam. Jag gjorde bedömningen att personen riskerade att frysa ihjäl. Därför anmälde jag min bekant till den kö som fanns hos socialtjänsten när det gällde boenden. I väntan på att något skulle dyka upp ordnade jag, tillsammans med andra som visste på råd inom partiet, ett temporärt boende. Det var för vanskligt att låta vederbörande spela rysk roulette utanför ett härbärge varje kväll. Efter cirka 2½ månad återkom socialtjänsten i Umeå med ett erbjudande om ett mycket bra boende. Min bekant accepterade. Idag är boendefrågan för min bekant under kontroll.

Avslutning
Läget är hårt för de hemlösa i Umeå. Det är angeläget att – det som jag dristar mig att kalla för försöket med – metoden Bostad Först kommer igång nu på vårvintern. Det är inte bra om det dröjer till hösten-vintern 2023/2024.

Det finns, som sagt, flera former av hemlöshet. Och metoden Bostad Först har inte kommit igång än. Behovet av uppsökande verksamhet och fler lägenheter har funnits under flera år. Risken finns att situationen för Umeås hemlösa inte hinner förbättras under vårvintern 2023. Detsamma gäller även för närvaron av hotfulla personer på Umeå Östra.

Detta är min, kanske kärva, tolkning av läget vårvintern 2023. 

_     _     _     _     _

De som vill kan läsa VK:s beskrivning av själva diskussionen i fullmäktige genom att klicka på länken nedan.

https://www.vk.se/2023-02-27/kommunen-satsar-pa-nytt-projekt-for-att-hjalpa-hemlosa

På Umeå Östra sover hemlösa – vad görs för att erbjuda ett värdigare alternativ – och minska antalet hotfulla personer som vistas där?

Yttrande- och tryckfriheten
måste försvaras. Arbetarpartiet
behöver Dig i denna kamp – som hårdnar

_______________________________

Ingress
Ibland går allt riktigt åt hel … och värst är det då det endast och allena är ens egen klumpighet det handlar om. Jag menar, hur underbart är det inte att kunna skylla misstag på andra?
Jag hade skrivit ett långt stycke i elva punkter om hot mot politiker – ett råmanus – och skulle sedan bearbeta detta råmanus till en serie av bloggar inriktade på att försöka göra främst tre saker:

* ge ett historiskt perspektiv på frågorna om hot mot politiskt aktiva,
* att problematisera den situation som har uppstått på grund av det ökande avståndet mellan politiskt aktiva och stora delar av partiernas väljarbas,
* ta upp utvecklingen mot åsiktskorridorer – inom vilka du ”måste hålla dig” – för att våga delta i den politiska debatten.

Jag började bloggserien med att, förra söndagen, redogöra för mina svar på de frågor som alla gruppledare för partierna i Umeå kommunfullmäktige fått av VK. Detta som ett led i ett forskningsprojekt om just hot mot politiker. So far so good. Och sedan publicerade jag, av misstag, hela råmanuset! Denna idiotmiss av mig skedde också förra söndagen. Min ilska över min klumpighet har gjort att jag inte ”orkat” skriva någon blogg förrän nu”.

Nåväl, jag ska ändå försöka skriva några bloggar med hjälp av detta råmanus – trots att jag redan (av misstag) har publicerat det hela. Men inte idag.

Del ett
Idag ska jag istället publicera den interpellation som jag och en partikamrat (mest partikamraten) har skrivit om de hemlösa som sover på Umeå Östra. En interpellation är en text som avslutas med frågor som alla i fullmäktige kan debattera. Vår interpellation kommer, förhoppningsvis, upp på måndagens möte med Umeå kommunfullmäktige den 27 februari.

Del två

”Interpellation till Individ- och familjenämndens ordförande

Hemlösa som sover på Umeå Östra

För den som passerar stationen Umeå Östra är det inte ovanligt at se hemlösa personer och missbrukare sova inne i stationsbyggnaden. Detta särskilt under vinterhalvåret. De flesta av dessa ligger endast och sover. Men bland de som använt stationen som sovplats finns även hotfulla personer och det har förekommit blodfläckar på golvet. Problemen med hotfulla nattgäster har också funnits på Umeå universitet, vilket lokala media uppmärksammat.

Umeå Östra ägs av Umeå kommun via det helägda kommunala bolaget INAB. Kommunen har antog en ”Handlingsplan mot hemlöshet” i januari 2018 som sträckte sig fram till 2021. Kommunen är även med och finansierar stadsmissionens natthärbärge Öst på stan. Trots att kommunen vid upprepade tillfällen har fått anmälningar om att det förekommer hotfulla personer och sovande personer i stationsbyggnaden så kvarstår problemen.

Mot denna bakgrund vill vi ställa följande frågor:
1. Vilken del av Umeå kommunkoncern har ansvaret för att hemlösa personer inte sover på Umeå Östra: socialtjänsten, INAB eller annan del av kommunen?
2. Finns det några planer på att erbjuda de människor som idag sover på Umeå Östra ett värdigare alternativ, eller råder det en situation där ansvaret har fallit mellan stolarna och olika myndigheter accepterar dagens situation?
3. Har kommunen tillräckligt många platser på natthärbärgen för att erbjuda de som sover på Umeå Östra och andra platser ett bättre alternativ?
4. Bedrivs det någon form av uppsökande verksamhet mot hemlösa som uppehåller sig i lokaler som ägs av kommunen, regionen och universitetet?

Davis Kaza
Jan Hägglund
Arbetarpartiet ”

Avrundning
Interpellationen är ställd till Andreas Lundgren – ordförande i Individ- och familjenämnden. Jag kommer att redogöra för debatten på tisdag den 28 februari.

Om dödshot mot mig – och om hot i allmänhet mot politiskt aktiva, del I

Yttrande- och tryckfriheten
måste försvaras. Arbetarpartiet
behöver Dig i denna kamp – som hårdnar

_______________________________

Ingress
Ett bra initiativ. Den andra februari i år fick jag ett antal frågor av VK-journalisten Anders Wynne rörande hot mot politiker. Frågorna och svaren ingick i ett forskningsprojekt vid Umeå universitet. Det är ett bra och angeläget initiativ. Dock har jag, bland annat, funderat på främst två saker rörande :
a) vilka politiker fick frågorna om hot – det är nämligen inte alls säkert att det är partiernas gruppledare som är mest utsatta,
b) i vilken miljö har det politikernas engagemanget vuxit fram – genom tidningsförsäljning utanför systemet / fackligt arbete på jobbet eller via väl betalda positioner i stadshuset?

I den första delen av mina bloggar kring frågan om hot mot politiskt aktiva tänker jag redogöra för mina svar på de frågor som alla gruppledare för partierna i Umeå kommunfullmäktige fick. I kommande blogginlägg kommer jag att:
a) försöka ge ett historiskt perspektiv på frågorna om hot mot politiskt aktiva,
b) försöka problematisera den situation som har uppstått på grund av det ökande avståndet mellan politiskt aktiva och stora delar av partiernas väljarbas,
c) ta upp den utveckling i riktning mot åsiktskorridorer – inom vilka du ”måste hålla dig” – för att våga delta i den politiska debatten.

Återigen: jag anser att frågan om hot mot politiskt aktiva är angelägen. Därför tänker jag skriva om mina egna tankar kring detta ämne. Men jag börjar alltså med att publicera mina svar på de frågor som alla gruppledare fick. Du kan även läsa övriga gruppledares svar i fredagens (17/2) VK.

_     _     _     _     _

Fråga ett: Har du någon gång blivit utsatt för våld, hot och/eller trakasserier i din roll som politiker?
Ja, många gånger. Den första gången var 1987 och den senaste gången var 2018 – under mer än 30 år.

Fråga två: Om Ja: Har det hänt det senaste året?
Nej. Den senaste gången var i samband med valrörelsen 2018.

Fråga tre: Kan du ge exempel på vad du blivit utsatt för?

Dödshot via telefon, hakkors på ytterdörren, naziemblem på partilokalen, jag stod öga mot öga med 20 våldsverkare från Nordiska motståndsrörelsen när de angrepp Umeå i september 2013, jag fick ett dödshot uttalat mot mig, öga mot öga, på Rådhustorget i samband med valrörelsen 2018. Med mera.

Fråga fyra: Har du anmäld någon sådan händelse? Varför/varför inte?

Ja, vissa.
a) Hakkorsen på dörren 1994.
Vi var rädda för att vår treåring skulle drabbas av att nazisterna kastade in en sten genom fönstret – vi bodde på en loftgång.
b) Jag anmälde även den som hotade mig på Rådhustorget 2018 (jag ringde efter polisen) eftersom jag trodde att den som då hotade mig skulle gå till angrepp.
c) sedan har polisen kontaktat mig (tre gånger tror jag) och meddelat att jag stått på olika nazistgruppers ”dödslistor”. En av dessa blev mycket omskriven bl a i VK åren 1999 och 2006 (tror jag). Den grupp i vilkas register bland annat jag fanns med hade skjutit Björn Söderberg till döds med tre kulor i huvudet.

Man anmäler man inte allt. Även detta blir till slut en sorts vana. Det kanske låter nonchalant – men man lär sig att göra bedömningar av vilka hot som verkar vara farliga (svart) och vad som verkar vara ofarligt (vitt). Svårast är de grå mellanlägena.

Det är nu tio år sedan nazisterna riktade något hot mot mig. Då det var som värst kände jag mig aldrig ensam utan jag kände mig alltid skyddad av partiet.

Undersköterskorna inom dygnet-runt-verksamheten har gjort sig förtjänta av högre lönetillägg

Yttrande- och tryckfriheten
måste försvaras. Arbetarpartiet
behöver Dig i denna kamp – som hårdnar

_______________________________

Detta har återberättats för mig

För cirka en månad sedan kom beskedet att bl a sjuksköterskor och BMA, som är anställda av Region Västerbotten och som jobbar inom dygnet-runt-verksamhet, ska få ett lönetillägg på 3 000 kronor per månad. Det måste betonas: dessa yrkesgrupper har verkligen gjort sig förtjänta av detta lönetillägg.  

Även undersköterskor och skötare, som är anställda av Regionen och som jobbar inom dygnet-runt-verksamheten, ska få ett lönetillägg. Tyvärr är tanken att dessa endast ska få ett lönetillägg på 1 000 kronor per månad. (Andra yrkeskategorier inom Kommunal verkar inte få någonting alls). Detta har skapat både en undran och irritation, för att inte säga ilska, bland undersköterskor och andra kommunalare. Av begripliga skäl.

Mot bakgrund av denna orättvisa hade Kommunal Region Västerbotten tagit ett bra initiativ och bjudit in till ett möte. På mötet fick Kommunals medlemmar träffa Kjell Bäckman (V) från regionstyret samt Brita Winsa som är hälso- och sjukvårdsdirektör.

Tyvärr verkar attityden från Brita Winsa och Kjell Bäckman (V) ha varit att ”lagt kort ligger”. De undersköterskor och skötare som får tillägget kommer att få 1000 kr mer i månaden. Inget mer.

Många av Kommunals medlemmar som deltog på mötet uppgavs ha blivit upprörda över denna orättvisa. Och även över den attityd som  Kjell Bäckman (V) och sjukvårdsdirektör Winsa gav uttryck för. En mötesdeltagare ska ha frågat hur ett regionstyre med partier (S+V), som säger sig representera arbetarna, kan ställa olika löntagargrupper mot varandra på det sätt som nu har skett?

Denna fråga var verkligen berättigad.

Sanningen är att alla personalgrupper har fått ta hårda smällar under pandemiåren. Och samtliga yrkesgrupper kämpar idag för att sjukvården ska hinna beta av den ”vårdskuld” som har byggts upp under dessa pandemiår. Anställda inom alla yrkesgrupper har fått ändra sina individuella planer och i sina arbetsscheman för att helheten ska gå ihop. Och undersköterskorna, vittnar många om, har tagit ett stort ansvar för att de nya hygienrutinerna ska fungera. Under denna tid har många arbetat, iförda munskydd, i en fysiskt krävande verksamhet. Det finns undersköterskor som fortfarande arbetar med munskydd i allt patientnära arbete. Situationen påverkat arbetsmiljön negativt.

För att avsluta: sjuksköterskor och BMA som jobbar inom dygnet-runt-verksamheten ska absolut ha sitt lönetillägg på 3000 kr / månaden.
Det är inte där problemet finns. Problemet består i att undersköterskor och skötare endast får ett lönetillägg på 1000 kr / månaden. Det är denna skillnad som är oacceptabelt stor. Inte undra på att kommunalarna uppfattar att regionstyret för en orättvis lönepolitik

Kommunal måste nu öka trycket på de politiska makthavarna i Region Västerbotten.

Presentation

Om kommentarer på bloggen
Jag kommer endast att publicera kommentarer av seriös karaktär som relaterar till innehållet i blogginläggen.
Vill du kontakta mig – om innehållet i bloggen eller något annat? Hör av dig!
Telefon: 070-293 74 61,
090-19 47 35
E-post: 
janlennart.hagglund@gmail.com

Sysselsättning: Ansvarig utgivare för Veckans Nyheter och ordförande för Arbetarpartiet
Född: 
På Umeå lasarett, har förblivit Ume trogen och är tillräckligt gammal för att ha tagit körkortet
Familj: 
Dotter född på Första Maj (när annars?) 1991 samt Marika
Bor: 
Nydalavägen, Berghem, Umeå
Bil: Volvo S80
Hobby: 
Styrketräning, fotografering och Andra världskriget
Bästa maträtten: 
Marikas Janssons frestelse
Förebilder: 
Sonny Liston (boxare), Keith Richards (Stones), Inga-Britt Ahlenius (anti-korruptionskämpe), Saga Norén (Länskrim Malmö) och Susanne Aidanpää-Ernstson (koncern-VD)
Musik: 
Rolling Stones, Dylan och i stort sett allt annat
Bästa egenskaper: 
Uthållig och stabil då det blåser
Sämsta egenskaper: 
Kolerisk, störande tidsoptimist och ofta för hjälpsam
Senast lästa bok: Hakkorset och halvmånen av Niclas Sennerteg